Frida Hallgren gör ett mycket starkt porträtt av Rachel Corrie. Hon bemästrar att gestalta såväl den unga människans djupa strävan efter bekräftelse som den alltmer politiskt medvetna människans väg mot att finna sin egen röst. I programmet skriver Hallgren tillsammans med regissören Nina Wester att de strävat efter att nå bortom martyrbilden av Rachel Corrie, att de inte önskar leverera ett dokumentärt porträtt. Deras mål har varit att skildra hur Corrie ständigt lyckas att övervinna sina rädslor.
På många sätt når de fram till denna sin ambition. Samtidigt är den här historien intressant just på grund av sin dokumentarism och det är Rachel Corries ord vi hör framföras på scenen, ingen annans. Det är hennes öde vi berörs av.
Tolkningsmässigt är Nina Wester som sagt inte utan efter att försköna eller förhöja Corries historia. Den berättas med lika delar rättframhet och pregnans. I scenen då Rachel Corrie läser upp brev från sina ängsliga föräldrar växer klumpen i halsen sig obekvämt stor. Rachels far önskar att hans dotter bara kunde stoppa huvudet i sanden och komma hem. I detta ryms så mycket mer än en orolig förälders uttalande.
Det privata blir storpolitiskt och västvärldens syn på konflikten blir plågsamt tydlig. Vi kan åka hem. Vi har ett val.
Mitt namn är Rachel Corrie är en pjäs som förtjänar att ses av en stor publik. Det gläder mig att uppsättningarna i såväl Stockholm som Göteborg inte har väjt för det obekväma och djupt problematiska i att vara ung och vilja förändra världen. Att den oerhört infekterade konflikten mellan Israel och Palestina är en av vår tids svåraste var jag väl medveten om innan. Men, att höra Rachel Corries berättelse ger en ytterligare aspekt av något som verkligen angår oss alla; civilkurage och humanism är värden som aldrig kan tillskrivas nationalitet eller religion.
Det är allas vårt ansvar att göra vad vi kan.
Loading ...
