Sång, dans och insexnycklarna i taket när Örebro länsteater sätter upp Ingvar! – en möbelsaga. Den sattes upp på Malmö stadsteater förra året, och Örebro plockar upp den mycket lägligt med tanke på all uppmärksamhet Ingvar Kamprad har fått den senaste tiden.
Klas Abrahamssons och Erik Gedeons musikal är av det grundligare slaget. Den går till botten med Ingvars släktträd med rötter i Sudettyskland, och missar inte mycket. Under första akten gestaltas allt från Ingvars födelse till idén om själva Ikeakonceptet.
Och vad vore lämpligare än att sätta ensemblen på skolbänken och låta en tramporgel – en sådan vi 50-plussare minns från vår låg- och mellanstadietid – få stå för ackompanjemanget tillsammans med en folkvisespelande fiol? När det nu är en lektion i entreprenörskap och vinstmaximering, med grundläggande kristendomskunskap, som vi ska få.
Scenen är förövrigt så djup och bred som det överhuvudtaget går att få den, vilket ger Ikealagerkänsla. Fiffigt!
Sångtexterna är fyllda av poänger och musiken ligger nära kända svenska sånger och tonsättningar. Allt från folkviseton till barnvisor känns igen. Eller känns nästan igen. För inget går att identifiera så där på pricken.
Ensemblen är vältrimmad och det är svårt att inte imponeras av skådespelarnas vokala och dansanta förmåga. Där utmärker sig självklart Maria Johansson, som också har varit den som coachat sång och kör.
Hennes alldeles specifika ton och omfång lyfter och vidgar föreställningen till något alldeles extra. Som Judit gör hon också ett oförglömligt möbeltest, vilket kan få vem som helst att rodna – eller skratta sig halvt fördärvad.
Som helhet är Sara Gieses uppsättning mycket lyckad. Visst finns det partier som kunde ha varit kortare eller mer omväxlande. Men det är engagerande, skådisarna levererar på topp och jag kommer på mig med att känna mig som stolt örebroare.
Stolt över att ha en länsteater som likt fågel Fenix lyft och flugit vidare.
Loading ...
