Strindberg borde ha älskat det. Det brinnande slottet tar konkret gestalt vid premiären av 1 Drömspel på Borås stadsteater. Inför andra akten går brandlarmet. Det är inte Makterna utan det sprillans nyrenoverade Kulturhuset som är överkänsligt. När ridån väl går upp för spel susar ett skratt genom salongen. Scenen är fylld av tjock rök – som hör till pjäsens karantän.
I Lars Melins version av Strindbergs Ett drömspel är teatern själv det växande slottet. Karin Dahlströms scenografi blottlägger det stora scenrummet med maskineri och allt. Carina Persson brassar på med en ljusdesign som är imponerande kraftfull och hör till kvällens magi. Annars förmedlar uppsättningen mer ett lekfullt metaperspektiv än en vindlande magisk väv kring livets gåtor.
Av en mjuk högtalarröst, lånad från självhypnosens skafferi, får vi instruktionerna för kvällen och ledsagas mot drömmarna av svag mysmusak. Gunilla Larsson, som Indras dotter, når inte golvet när hon firas ner från tågvinden. Diktaren, Elin Bornell, får hjälpa till. Så inleds detta intraspel där gudadottern är mer luttrat införstådd med tillståndet i huset än förundrad. Det finns något trött över konstaterandet att det är synd om människorna. Nog kan vi behöva peppas med modern mindfulness.
Lars Melins regi tar fasta på teaterns vardagliga verklighet och kryddar den med fyndiga skruvar. Att ”Ett” blir ”1” i titeln får vi räkna dit. Skådespelarna plockar runt med dekor och rekvisita, strålkastare, vindmaskiner och annan teaterteknik. Muntra skratt hörs gärna från publiken. Frederik Nilssons Black Swan öppnar stort för dem men Sven Olof Janssons och Tove Wiréens svulstiga brudpar som seglar in med svanfarkost i dansbandstakt är jag själv mindre road av.
I den moderna drömvärlden är pigan en manlig polack som tejpar gliporna i tältet där Advokaten och gudadottern satt bo. Nudlar ersätter kål som torftig meny. Vad ska de hitta på härnäst?
I 1 Drömspel blir Indras dotter en sympatisk observatör och Diktaren en ung poetryslampoet, men deras resonemang om livet och tillståndet tänder inte till. Brännpunkten blir istället Officeren, en modern soldat i lätt kamouflageuniform. Lars G Svenssons nyanserade gestaltning av den som bär sopor, väntar på kärleken, aldrig kommer ur skolan men kräver att undanhållen information ska lyftas fram blir den som främst driver spelet. Resolut stiger han in genom dörren där lufthålen bildar fyrväpplingen. I konkreta handlingar närs de här teaterdrömmarna bäst.
Loading ...
