Moderna dansteatern: Atlanten

Paret, som drivits samman av sin längtan efter den icke-närvarande Främlingen, befinner sig på en strand av gummiflis. Ett enerverande dropprinnande vattenflöde – som en halvt avstängd vattenkran – samtidigt en antites till Atlantens obundna frihet och en metafor för parets ofrivilliga emotionella bundenhet vid varandra.
   Duras text är mycket krävande och därför är det inte förvånande att Joel Lallerstedt i rollen som Mannen ibland känns litet diffus i sina repliker. Men hans gestaltning förstärks när han går över från text till rörelse och totalt sett är hans rollgestalt berörande, om än på ett närmast naivt sätt. Mannens avståndstagande från den fysiska manifestationen av åtrån reflekteras med en viss ironi av arian Casta Diva ur Bellinis Norma, operan där den kroppsliga föreningen leder till undergång.
   Den unga kvinnan, en stum roll – sånär som på återkommande frustrerade skrin – gestaltas av Lisa Östberg som genom ett exakt och starkt rörelsespråk gör kvinnan till ett subjekt som använder mannen på samma sätt som han använder henne, som ett substitut för den icke-närvarande Främlingen.
   Trots att det är den minsta rollen är det Magdalena Eriksson som imponerar mest genom det sätt hon förmår ge gestalten Modern/demonen en iskall styrka genom en subtil tolkning av Åsbergs modernistiskt linjerena koreografi.
   Atlanten är ett av dessa verk som stannar kvar och växer efter att man sett föreställningen.