När masterstudenter i koreografi visar upp sina arbeten MDT blir det tydligt hur gärna de vill utvidga sina verk såväl rumsligt som tidsligt. Här är verken gärna lite längre än vad materialet egentligen håller för. Men visst finns det en alldeles egen kvalité i att upprepa att koncept så länge att det efter ett tag uppstår någonting annat i själva monotonin och upprepningen. Det är spännande att se hur koreograferna verkligen försöker dra konsekvenserna av sina olika idéer och koncept så långt som möjligt utan att lämna de förutsättningar som en specifik scen och en plats innebär.
Både Pontus Pettersson och Peter Mills vill ta tillvara på utrymmena och tiden mellan de andras mer avgränsade föreställningar med sina verk Fragranced stories for my lovers och Peter by Peter. För Pettersson är hans texter och de objekt han sammanställer av vardagliga föremål lika viktiga som den mänskliga kroppens medverkan i en koreografi. Den kroppsliga närvaron och erfarenheten finns trots allt ändå där när vi läser hans texter eller hör hans röst. Förutom en pappersloppa fylld med texter och post-it-lappar genomljuds MDT:s foajé regelbundet av inspelade välkomsthälsningar och poetiska budskap från Pettersson.
Studio 2 har Peter Mills fullkomligt fyllt med papper, färger, böcker, skivor, kassetter och mängder av andra ting. Det är en installation av någonting ständigt pågående.
Dinis Machado och Caroline Byström intresserar sig båda får kroppens förmåga att erfara en rumslighet även utan synintryck. I sitt solostycke Out in Space (experience on autonomy) är Machado försedd med en ögonbindel när han möter upp varje åskådare (endast en åt gången) för att leda hen in i rummet. Precis som i sitt större verk Tenderness är det som om han oberoende av det rum vi faktiskt befinner oss i, just här och nu, med hela sin kropp försöker skapa ett annat rum. Ett rum lika imaginärt som det är påtagligt för honom bakom ögonbindeln eller när han tagit av den och bara blundar.
Caroline Byströms Re, orient, ation utspelar sig till största delen i ett mörker, som endast då och då bryts av snabba stroboskopblixtar. Liggande på golvet utsätts vi för en mängd olika ljud men även av olika luftdrag innan ljuset sakta återvänder och vi i skuggorna kan urskilja en grupp dansare.
Även publiken till Ofelia Jarl Ortegas Hidden for us påbjuds att ligga ned medan hon under en timme framför mängder av korta snuttar av sina egna låtar. I Aleksandar Georgievs When you don´t even care to doubt dras sedan musiken och dansens möjligheter att nå tranceliknande tillstånd till en spännande nivå när den brusiga elektroniska ljudmassan sakta ersätts av Cyndi Laupers Girls Just Want To Have Fun. Detta innan även den tonar bort och allt helt plötsligt är slut.
* Lördagen den 26 april ges alla föreställningar som getts under de tre första dagarna i en följd.
Loading ...
