Moderna mimare

Gruppen ser sig gärna som ett kollektiv. Tillsammans genomför det föreställningar. För att få möjlighet att utvecklas tillsammans har de bestämt sig för att bilda en ensemble som döpts till Nio Liv. I början av år 2003 planerar de att ge sin första föreställning. Men enligt Tove Sahlin var det också en annan sak som fick dem att fatta beslutet att hålla ihop även efter examen.
– När vi skulle gå ut kände vi att nu har vi spelat ihop oss i fyra år och har en gemensam kunskapsbank som jag tror är jättesvår att få ”därute”.

Vad är mim?
Tove tror att det inte är så många som vet vad mimare håller på med idag. Hon hänvisar till recensenten som undrade om deras slutproduktion, Hö-Hö, (spelades på Teaterhögskolan i november 2001), var dans eller teater. Nu utbryter en diskussion om vad mim egentligen är. Några mimare från en tidigare utbildning säger att de slutat definiera vad mim är eftersom det inte ger något. Däremot, säger de, kan de alltid se om det finns en mimare i en föreställning. Det de ser kanske är det som Julia Alenius Navlet anser är utmärkande för mimare.
– Vi gör skådespeleri utan ord och vi gör dans med tanke. Men eftersom vi har tränats i ord och dans också kan vi sätta in dem om det behövs för uttrycket.

Speciell stil
Med andra ord är dessa mimare mycket kompletta scenkonstnärer. Men precis som det är när det gäller dans eller teater finns det olika stilar. Teaterhögskolans mimare har en speciell mimstil som utvecklats av utbildningens huvudlärare, Stanislaw Brosowski. Tack vare honom har de enligt Tove haft möjlighet att utveckla en modern mim.
– Det kommer från oss själva. Vi har lärt oss Stanislaw Brosowskis mim, som är den polska mimen. Men sedan skapar vi föreställningarna tillsammans, så det är plockat från allas kroppar, själar och tankar.

En uppskattad lärare
Jag kan inte undgå att lägga märke till den värme som de känner för sin lärare. Genom det de berättar får jag en känsla av hur mycket denne sextioårige man som sedan mitten av sjuttiotalet haft ansvar för mimutbildningen betytt för dem. Det viktigaste tycks vara att han hjälpt dem att utveckla ett självständigt skapande. Men Malin Wetterqvist säger att de också lärt sig att hantera situationer där någon ger dem färdiga rörelser att arbeta med.
– Även om vi skulle få det har vi tränats av Stanislaw hur man skall binda ihop det med tankar och vi har tränat oss i att kunna lägga in tankar i rörelsen.
Något annat som Stanislaw Brosowski lärt dem är vikten av att veta exakt vad man gör på scenen. För att kunna veta vad man gör måste man kunna konkretisera sig ner i minsta rörelse och inte ha en massa diffusa idéer. Eller som Martin Hasselgren säger.
– Man ser direkt när en människa vet vad den håller på med. Det kan vara hur mysko som helst – bara det är klart – då blir det genast intressant att titta på.

Samarbetar med koreografer
Hö-Hö arbetades fram tillsammans med den norske koreografen Jo Strömgren. Att mimare arbetar med en koreograf är en logisk följd av att både danskonsten och mimet allt mer närmat sig den fysiska teatern. Till exempel tycker de själva att de verk de sett av Strömgren innehåller mer mim än dans. Flera av mimarna har också arbetat med andra koreografer till, exempel med Dorte Olesen i en Midsommarnattsdröm på Dramaten och i Philippe Blanchards Airbag. Vad gäller Nio liv i framtiden så finns det flera koreografer som de hoppas att ensemblen skall få tillfälle att arbeta med.
Det är nog dags att glömma bort bilden av mimet som ett rebusartat teckenspråk – eller mimaren som den där personen som låtsas vara instängd i en glaskub. Idag är en mimare en mångsidig scenkonstnär som tränats att använda sin kropp på ett självständigt, kreativt sätt.