Modernt, dansant och jazzigt

An American in Paris gavs på Dramatens nya scen, Elverket nu i vår. Det fanns en speciell orsak till att man valde just den scenen och inte en traditionell dansscen. ”Det var väldigt spännande att vara på Elverket. Tanken var att vi skulle ta dit vår danspublik, Peter Nordahls Trio skulle ta dit jazzpubliken och Elverket skulle ta dit Dramatenpubliken. Nu var det tunnsått med danspublik och jag vet inte varför. Men jazzpublik har vi fått mer av och av Dramatenpublik, som inte haft en aning om vad det här var för något.
En kväll kom det tre bussar med pensionärer, medelåldern var 75-85 år, riktigt gamla tanter och farbröder alltså. Det var lite finstämt till en början men de vet ju hur man beter sig med jazzmusik, att man klappar efter solon och så. Efteråt var det varma applåder och reaktioner som: ”Det här var ju ovanligt” och ”Det här var ju en udda föreställning.” Två dagar senare hade vi fyra klasser från Falun som var i sextonårs åldern. De började med att busvissla men sedan var de ganska tysta som om de tänkte; Vad är det här? Just det att de faktiskt höll tyst och var koncentrerade, bara det var en bragd. Det kändes som om de också uppskattade föreställningen väldigt mycket.”

Uppsökande verksamhet för unga
Att det kom fyra klasser från Falun var nog ingen slump, för Jan Åström anser att det är viktigt att söka upp den unga publiken. ”Vi har varit ute på flera turnéer då vi haft ett uppsökande arbete. Vi har satsat på att göra workshops och möta en yngre publik. Vi har mött en klass eller en estetisk linje i en sal eller på scenen och provat saker, förklarat lite vilka vi är och vad vi tycker är viktigt. Vi låter dem prova vissa övningar som har med den aktuella föreställningen att göra och sedan pratar vi om det.”
Senare på dagen eller nästa dag ser eleverna föreställningen. På grund av att de och dansarna har arbetat ihop i avsnitt ur föreställningen har de en helt annan kontakt med det som sker på scenen. ”De har ett slags inblick, som varit väldigt positiv.” Däremot har det inte fungerat lika bra när ungdomarna sett föreställningen före workshopen. ”De får prestationskrav på sig när de ser oss göra värsta grejerna och då är det plötsligt inte lika lätt för dem att göra övningarna.”
Att möta en teaterovan publik är inte helt okomplicerat. Det har hänt att elever har kastat suddgummi och stört så mycket att man inte kunnat fortsätta. Därför har Jan Åström förberett dansarna på hur de skall hantera en sådan situation. ”De bryter föreställningen, sedan tar de ett snack och säger att så här beter man sig inte som publik. Man får ju lära dem, de har ju inte fått veta hur man är som publik. De är ju bara barn även om de är sjutton år och efteråt kommer de och ber om ursäkt. Jag tror att de får ut något av det som de kommer att komma ihåg mycket längre än vad jag kommer att komma ihåg att de sabbade föreställningen.” Det är inte bara elever som stör, det kan vara lärare som förstör genom att hyssja hela tiden. ”Man skall inte ta ner reaktionen. Reaktionerna är viktiga men de måste hållas inom en viss ram så att de inte stör andra. Alla måste få möjlighet att uppleva.
Ofta hör estetiska linjen vid det lokala gymnasiet av sig och vill sitta och diskutera efter en föreställning. Självklart ställer vi upp på det också. Jag går noggrant igenom med dansarna hur de skall möta publiken. Att det är viktigt att de sitter ner. Hur de kan styra upp samtalet för att de här ungdomarna skall få största möjliga information så att de känner att det är viktigt för oss och att vi lyssnar på dem.”

Arbetar för att öka intresset för dans
När Jan Åström var yngre var det viktigaste för honom, som för många andra unga dansare, att hoppa högst och att visa upp sig på scenen. Med ökande ålder och erfarenhet lärde han sig att det fanns andra värden i dansen. Idag har han en position som ger honom möjligheten och ansvaret att verka för att öka intresset för dans i Sverige.
”Tack vare att våra föreställningar tar in en publik som inte är en van danspublik gör vi ett slags pionjärarbete ute i landet. Det är också därför vi satsar mycket på uppsökande verksamhet.” Och gensvaret har inte uteblivit. ”Vi känner att det är många som vet vilka vi är och att det finns ett stort intresse för det vi gör. Men det räcker inte bara med ett intresse. Det är ett svårare val för den lokala teaterföreningen att välja oss än till exempel en föreställning i Riksteaterns regi. De får kämpa lite för att ta dit oss vilket betyder att de vill ha dit just oss, och det är kul.”
Jag ber honom berätta om vad han tror skulle kunna göras på olika plan för att öka danspublikens antal. ”Det ligger både hos oss utövare och hos politikerna. Det ena är att politikerna konkret säger att vissa pengar skall gå till dans och att de ger oss hjälp på olika sätt. Och att Riksteatern tar sitt ansvar. Det gör de i ”Dans i hela landet” men det har varit flera år då Riksteatern inte gjort någonting med dans. De tar inte fram någon ny koreograf eller försöker värna om dansens utveckling utan de tar färdiga koncept som de tar ut på turné. Men det kanske är deras jobb och det är jättebra.
Det andra, som på sitt sätt är både viktigare och mindre viktigt är lusten hos oss som håller på med dans. Det måste finnas en genuin lust att föra ut dansen. Man får inte fastna i avundsjuka. Dansen är ett litet skrå, det finns ingen plats att hålla på och käbbla inom yrket. Och är det så att Bounce som varit ute med Riksteatern kan fösa ihop en ung publik, vilket de gör. Den publiken kommer säkert att komma tillbaka senare och se något som vi gör eller som någon annan gör.
Jag tror att vi som är ganska publiktillvända också kan ta in ny publik. Till en början ser de oss men sedan kanske de vågar komma till en föreställning de kanske skulle haft svårare att våga se första gången men som de sedan blir väldigt förtjusta i. På så sätt ökar man ju publiken för dansen.

Stor Sverigeturné i höst
I höst åker Modern Jazz Dans Ensemble, Peter Nordahls Trio och konstnären Lukas Göthman ut på turné. Jan Åström hoppas att föreställningen ”An American in Paris” både skall överaska och öka publiken. Han vill att de skall känna att det här är något annorlunda och inte riktigt vad de väntat sig.
Jag får intrycket att föreställningen även överraskat sin upphovsman. Han hade länge tänkt att göra en föreställning med livekonst men inte haft någon konkret idé. Så dök filmen ”An American in Paris” upp, femtiotalsfilmen där Gene Kelly spelar en amerikansk konstnär. En tid därefter upptäckte han Peter Nordahls Trios skiva med jazzarrangemang på musiken ur filmen. Det övertygade honom om att det måste vara meningen att de skulle göra något tillsammans.
Men det var inte lätt att hitta en konstnär som ville stå på scen och skapa konst på bestämd tid. ”En konstnär har ju helt andra referensramar än vad vi har. Vi är egentligen mest intresserade av att han gör konsten. Att han kan ta musikaliska quer och veta att han skall gå där och där och stå så och så. Lukas Göthman är perfekt, han är öppen och vill prova att göra saker. Samtidigt är han väldigt inne i sin egen integritet och vet vad han vill med sin konst. Det är viktigt eftersom mötet sker när alla gör sin grej och möts i det.”
För Jan Åström och hans medkoreograf Roger Johansson var det spännande och omtumlande att arbeta med jazzmusiker. De var tvungna att förhålla sig till musiken på ett helt nytt sätt. Dels var rytmerna nya och dels använder sig jazzmusiker av improvisation, något som inte förekommer i jazzdansen. ”Det är häftigt med livemusik och det som jazzmusikerna har, att de lever i stunden. Det är starkt att kunna använda det som en kraft. De är ju inte heller några dammiga gamla gubbar, de är den nya tidens jazzmusiker och det är inspirerande att arbeta med dem.”
Kanske var det inslaget av oförutsägbarhet som skapade den starka nerven i ”An American in Paris”. Det som skedde när musikerna och konstnären lät sig ryckas med av stundens inspiration och som aldrig upprepades i exakt samma form. Men föreställningen var inte bara underhållning för stunden, den gav mig också något att fundera på, eller som Jan Åström själv säger. ”Föreställningen är inte gjord så att man direkt efteråt ställer sig upp och skriker jahoo. Den är mer något att ta med sig hem och fnula på. Merparten av publikreaktionerna har varit positiva men eftertänksamma. Så känner jag nog själv när jag ser den, jag vill gärna att det skall landa.”