Modet att döda på Teater Giljotin

Flickvännen Radka hamnar endast i korselden för denna Oidipuskonflikt, hon är en Rödluva som måste slukas av vargen för att jägaren ska kunna dra fram sin kniv.
   Men före paus finns egentligen inget förlopp, utan ett tillstånd, en anspänning, en utdragen set-up bestående av ett gnatande som mer påminner om Albert och Herbert än om Vem är rädd för Virginia Woolf. Först när Radka dyker upp kommer det dramatiska förloppet i rullning, på det sätt vi känner igen från de smått klassiska pjäserna kring Kaos är granne med Gud. Och kanske är det just dessa dramatiska milstolpar som gör att pjäsen från 1978 känns en aning daterad, eller snarare som om den var skriven av en Norén-epigon.
   Regin är mestadels både genomsläpplig och exakt. Jag hade gärna sluppit en scen när alla plötsligt äter med händerna eftersom det redan var uppenbart att de var ”grisar” alla tre. Men jag uppskattade å andra sidan den förhöjning regissören Kia Berglund åstadkommer när hon låter en viktig, men inte avgörande replik, fastna i en loop, upprepas gång på gång medan ett surrande dödshot sluter sig kring rummet. Och just då blir denna underhållande uppsättning mycket mer än bara underhållning.