Går det att göra skillnad i en värld full av orättvisor? Går det att reformera ett samhälle styrt av maktmissbruk och brottsliga karteller? Går det att synliggöra fördomar och försöka förändra dem? Du sitter nog själv på svaret: vi måste våga tro det!
I Sverige har nyligen en fjortonårig flicka väckt debatt kring en sexistisk väggmålning och en ståuppkomiker gjort upp med ett rasistiskt parti. De har mött motstånd, men ack så mycket mer beundran!
I Mexiko svor tjugoåriga kriminologen Marisol Vallés Garcia 2010 poliseden i Praxedis Guadalupe Guerrero, en småstad styrd av maffia och knarkkarteller, i ett land där drogindustrin och kampen mot den sedan 2006 har resulterat i fler än 50 000 döda. Själv vägrade Marisol vapen och anställde en kvinnlig icke-våldsstyrka. Efter bara några månader på sin post var hon och familjen tvungen att fly landet efter hot om kidnappning.
Den sanna berättelsen om Marisol har inspirerat dramatikern Åsa Lindholms pjäs, som hon själv iscensätter lekfullt och ungdomligt med karaokehålligång och fritidsgårdsstämning. På Unga Klara slår vi oss ned i vita soffor i olika nivåer med olika vy över spelplatsen. Också anslaget är kontrastfyllt. skön publikkontakt och så pang – ett mord!
Rakel Benér som Marisol kliver in och vill fred, på det idealistiska sätt som kanske blott tjugoåringar orkar. I Lindholms uppsättning understryks vikten av det vanliga hos henne. Vardagen med barnet och familjesituationen, behovet av att inte visa sig modigare än någon annan.
Unga Klara-ensemblen går lika sprudlande som övertygande in och ut ur roller, håller engagerat ett högt tempo, berättar med emfas och yviga gester. Särskilt yvig är Ulrika Nilsson som småskojaren Pajazzo, i en scen där hon plockar fram sitt fulla clownregister.
Uppmaningen att efter föreställningen skriva en personlig hälsning till den riktiga Marisol, som numera söker politisk asyl i USA, är något som ungdomarna i publiken gärna hörsammar. Ett betyg så gott som något att Unga Klara ännu en gång har skapat en föreställning som berör.