Genom det svarta rymdhavet färdas skeppet Otōsan (japanska för far) med två små barn i sin metallmage. När skeppet lämnade den förstörda Jorden fanns tre passagerare ombord: Gladys, nu elva år, och Keaton, nu sex år, men då i Speedys mage. Mamman som hade ”rätt nycklar vid rätt tillfälle”. Kvar på jorden en befolkning dömd till undergång. Speedy har lämnat skeppet och om 23 år, 8231 dagar, är de framme på den jordlika planeten Vial i ett annat solsystem. Det är bara det att det alltid är 8231 dagar kvar. Och plötsligt finns åter tre passagerare på skeppet …
Henrik Ståhl har skrivit en science fiction-berättelse som för tankarna till Harry Martinssons Aniara. Den är modig och väjer inte för riktigt svåra val, frågor och scener. Det är också ett rikt manus med många ingångar som ger mycket att fundera över och utforska vidare. Handlingen är uppbyggd kring motsatsförhållanden: skeppets passiva tillvaro mot barnens aktiva egna val, det kända mot det okända, evighet mot den begränsande men också meningsgivande tiden och slutligen liv eller död. Slutet är modigt, sorgligt och ändå hoppingivande.
Med den tredje passageraren kommer vändpunkten för barnens resa in i oändligheten. Varelsen Vojajer (Henrik Ståhl) i fantasieggande alienmask söker Ann vars jordiska ljud skickades ut i rymden med Voyager 1 och 2. Han uppmanar dem att vända om – något som inte ses med blida ögon av Otōsan.
Regissören Hílmar Jonsson gör en verkligt spännande men också rolig iscensättning som griper tag. Jag funderar ibland på om den är för svår eller otäck för 9-13 åringar men jag tror faktiskt inte det. Lina Hognert gör Gladys till en trulig elvaåring som tvingats bli stor. Eva Johanssons Keaton berör, men hennes sätt att spela barn blir lätt överdrivet och skymmer sikten för karaktären. Ulla Karlssons scenografi har ljudeffekter, ger Star trek-vibbar och är både detaljrik och estetiskt mycket tilltalande.
Loading ...
