Filmhistorikern Bengt Forslund har skrivit en bok om bröderna Gustaf och Olof Molander – den tidigare mest känd som filmregissör, den senare som en av Sveriges verkligt stora teaterregissörer. De var verksamma under ungefär samma tidsperiod, från tidigt 1920-tal fram till sent 1950-tal, men sedan dess har det inte vare sig skrivits eller talats speciellt mycket om detta märkliga brödrapar.
Började som skådespelare
De båda bröderna hade påbrå från sin far som var som teaterregissör och det var kanske inte så konstigt att de följde i ungefär samma bana. Gustaf började som skådespelare, men kom så småningom, via teatern, att bli en hårt arbetande regissör inom den svenska filmen. Han har ett enormt antal idag ganska bortglömda filmer på sin meritlista. Mestadels rör det sig om enkla vardagsfilmer och inte sällan regisserade han tre komedier och/ eller melodramer under loppet av ett år. Han var allmänt omtyckt och känd som en snäll och vänlig person med vilken det var lätt att samarbeta.
Även Olof började som skådespelare för att sedan bli regissör och så småningom också chef för Dramaten. Han manövrerades ut, men återkom och verkade sedan under många år som teaterns försteregissör innan tiden så att säga hann ifatt honom. Han var känd som en elak, lynnig och oerhört krävande regissör. Erkänt skicklig, men illa omtyckt av många.
Gustaf dog omgiven av barn och barnbarn år 1973; Olof dog ensam i sin stora, mörka våning år 1966. De var båda verksamma in i det sista.
Tidens barn
Det är kanske inte så mycket den föredömligt lätta och enkla stilen gör det här till en faktiskt ganska spännande bok. Den är välskriven, utförlig och Forslund har mycket medvetet valt en låg profil vad gäller tolkningar: ”… den verkligheten går inte att göra något åt. Jag får fortsätta citera, men gör det försiktigt. Inte i misstro mot kritiken, men mot avståndet. Tiderna förändras. Perspektivet är annorlunda idag.” som han skriver på något ställe. Nej, hela dramat tycks ha utspelats i den så kallade verkligheten, där de båda bröderna inte bara representerade varsitt diametralt motsatt temperament, utan också i någon mån, vilket tydliggörs i denna belysande dubbelbiografi, mer eller mindre personifierar de båda konstarterna; den nya, filmen, och den gamla, teatern, under en given utvecklingsfas.
Loading ...
