Maria Möller har sannerligen många strängar på sina stämband. Hon började ta sånglektioner som tjugofemåring och har medverkat i bland annat Carmen, Kristina från Duvemåla och Sound of music. Hennes egen show är en salig blandning av opera, imitationer, ståupp och flamencodans, uppbackat av en sexmannaorkester, där hon bjuder generöst på både sig själv och andra.
Av hennes rötter i Västerbotten hörs inte mycket på dialekten men hon är en jäkel på att imitera andras. Hon har till exempel slutat gå på bio eftersom hon maniskt måste härma alla röster i filmerna. Det var så hon upptäckte att Ulla Skoog fanns i hennes kropp. Stina Ekblad, Rolf Skoglund och Kristina Lugn är några andra röster som bor där och ibland tar över på ett både lustigt och stilfullt sätt.
Men imitationen av Carola som anses vara något av hennes paradnummer är faktiskt den hon lyckas sämst med röstmässigt, även om mimiken sitter perfekt.
Möller har en makalös timing och en karisma som överglänser det mesta. Hon älskar att förvränga bra musik och när hon gör en rapversion av Helen Sjöholms dunderhit Du måste finnas bryter jag nästan ihop av skratt.
Det är skickligt, säkert och skojigt och därför kommer hon undan med övergångar från bajsskämt till röstimitationer. Att jag slås av en stark känsla av ett forcerat ”titta på mig, jag kan allt” är förmodligen bara Jantelagen som smugit sig på mig. Maria Möller verkar ju kunna det mesta.