Möblerna är skrämmande stora. Jan Jösta (Mathias Olsson) väldigt liten i sin noppiga pyamas. Han leker med flaskor, champagneflaskor. Billiga sådana, typ Opera. De får symbolisera ”hon som heter Muffa” och alla hennes karlar som också gillar ”Tubårj”.
”Hon som heter Muffa” är Jan Jöstas mamma och är precis så fjärran som uttrycket antyder. ”Hon som heter Muffa” håller sig helst inne bland flaskorna. Jan Jösta, tre och ett halvt år gammal, skickar hon ut ensam på gården att leka i regnet. Alla vi som har söner som är tre och ett halvt år gamla vet att man inte skickar ut en sådan liten helt ensam i regnet.
Andreas Boonstra har gett sig på att dramatisera och iscensätta konstnären Elis Ernst Erikssons bildbaserade böcker om ”Muffa”. Därmed begår Eriksson vid 97 års ålder scendramatikerdebut.
Tolkningen är respektfylld men också nyskapande. Mathias Olsson gestaltar genialt en liten pojke som inte syns, men märks desto mer. Ett underfundigt drag är också valet att låta vuxenvärlden gestaltas av en skränig orkester där Muffa blir en skrikande saxofon, nästan outhärdlig med sina övertoner. Men trots barnperspektivet på vuxenvärlden är detta en pjäs för oss som ska vara vuxna, en pjäs att lära av. För Jan Jöstor finns det över allt omkring oss. Kanske just där du bor.
Det är bara att konstatera, moment har åter placerat Gubbängen i teatervärldens epicentrum, om än något mer allvarsamt än vi är vana vid.
Loading ...
