Teater Västernorrlands Momo-version inleds med att den fantasifullt utspökade ensemblen gör entré från salongen. En högljudd guide (Åke Arvidsson) visar ruinerna av en amfiteater som antyds på tittskåpsscenen.
Dit tar Momo, spelad av Maria Granhagen, sin tillflykt. Rollen gestaltas med en liten, skrämd röst och ett instängt rörelsespråk och får karaktären av ett socialrealistiskt, trasigt och utsatt barn.
När de grå tidstjuvarna, dessa speglingar av människornas inre kravfyllda osäkerhet, gör entré är inte heller de några fantasifoster, utan högst realistiska och grymma säkerhetsagenter, typ KGB, sådana som kan skrämma skiten ur vem som helst.
I föreställningen slår kostym och mask, men även scenografin, an ett kraftfullt sagotema. Det kontrasterar mot en realistisk spelstil som plockar ner berättelsen i stället för att få den att flyga. Kanske är kollisionerna mellan realism och saga avsiktliga, men för mig blir effekten att textens poetiskt symboliska budskap om att leva i nuet, kollapsar.
Momos kamp mot tidstjuvarna går dåligt fram till att sköldpaddan Kassiopeja, gestaltad av Jens Nilsson, kommer till undsättning. Jens Nilsson räddar även föreställningen när han bryter med det realistiska tänkandet och tillåter sin roll att rakt igenom vara en fantasifigur. När han kommer igång med sin otroliga plastik lyfter hela föreställningen och blir till en lek med drömmar. Också Tanterna Tid (Gisela Nilsson och Marie-Thérèse Sarrazin), de som styr över tiden, har släppt realismens bojor och bjuder på sagostämning med glimten i ögat.
Se Teater Västernorrlands trailer för uppsättningen
Loading ...
