Momo eller kampen om tiden på Stadsteatern

På Stadsteaterns scen i Skärholmen blir ungdomsboken Momo eller kampen om tiden till ett myllrande cirkusäventyr där publiken sitter längs långsidorna, mitt emot varandra, och värnlöst utbyter blickar och reaktioner.
   Boken om den lilla flickan som ska rädda tillbaka tiden från tidstjuvarna har gjorts i flera scenversioner tidigare, vilket inte är så konstigt. Det är en scenvänlig story i rakt nedstigande fantasyled från andra barnsligt läckra surrealist-filosofiska böcker med Alice i Underlandet i spetsen. En dröm för kostymörer och maskörer kan man förmoda och här har de verkligen fått leva ut. Hantlangarna från tidssparkassan, som fått svärdslukare Jan Unestam i befälet, är dystert grå med otäcka, transparenta plastmasker. Jongleringskäglor funkar som polisbatonger och sköldpaddan Kassiopeia (akrobaten Anna Lagerqvist) får äran att bära det obligatoriska cirkusparaplyet, nu i sköldpaddsgrön sammet, genom föreställningen.
   Siri Hamari gör titelrollen som ett levande argument för att type casting är den främsta castingmetoden av alla. Med en självklarhet som ingen annan kan hon hantera nervkittlande lindans i kombination med en starkt berörande gestaltning av en rufsig flickas förvandling från föräldralöst offer till showens stora hjälte. Hon är fantastisk.
   Piotr Giro är en annan cirkörveteran – som till sina romantiska erfarenheter från Cirkör-Romeo på Elverket (i Romeo och Julia) adderar en varmhumoristisk och hattförsedd happy go lucky-jargong à la Håkan Hellström och galant kommer ut på andra sidan som Momos vankelmodige prins Gigi.
   Rollbesättningen är genomgående utmärkt, och minst lika imponerande som cirkusartisterna är det att se den rutinerat clownmässige Lars Göran Persson som en försiktigt talstörd Beppo ta sig fram på skranglig cykel i spinningtakt. Och att låta ytterligare en tidigare teatergeneration får representeras genom Sven Wollters respektingivande Mäster Ora, med glitter i skägget, är ett teatralt genidrag som förstärker tematiken med mänskliga olikheter som genomsyrar uppsättningen.
   Regissör Niklas Hjulström träffar nära bulls eye med sin snyggt komponerade avvägning mellan lek och allvar. Trots rejäl textransonering kvarstår vår samtids så viktiga budskap – lev och lek ditt liv tillsammans med dina vänner istället för att jaga sekunder – men paradoxalt nog missar uppsättningen själv sin egen kamp om tiden. För trots flitiga tempoväxlingar och starka utspel känns två och en halv timmes cirkusfilosofi som en utmaning när man riktar sig till en publik från 10 år.