Varför spelar man en klassiker? Oftast är motiveringen att den har att säga något om vår egen tid. För att tydliggöra det brukar någon form av bearbetning behövas, men när det gäller Molières Misantropen tar Sunil Munshi i så projektet på Borås stadsteater nästan spricker. Munshis makeover resulterar i en hysterisk glittershow där själva pjäsen hamnar i skymundan.
Greppet om föreställningen är fast. Sunil Munshi har stuvat om och skrivit till i Molières text och låter allt utspela sig i ett egendesignat rum. Det betyder tom scen med överhäng av 18 stora ljuskronor. Ett modernt snitt på 1600-talets kristallkronor är det tänkt. Svart och vitt blir effekten.
Mot detta glittrar ensemblen i Camilla Thulins mondäna kostymer. Damer i skyhöga platåskor, herrar i blanka kostymer. Allt i sofistikerade snitt. Som gjort för att tilltala textilstadens publik. Lägg till anspelningar på enklare modemärken – och förstås en kick mot Ullared – så är den lokala kittlingen i hamn.
Och vad vill man då berätta? Molières misantrop är en man som slits mellan kärlek och moral. I sin anspråksfulla kritik mot den egna klassen och dess överdådiga vanor havererar han. Här är det kropp och sex som yta för hela slanten.
Sunil Munshi gör ett genuskast. Nina Gunke är den medelålders trånande Alceste med unge Victor Trägårdhs Célimène som mål. Allt börjar i en älskogsscen, där Célimène har fullt upp, inte bara med Alceste utan med hela hopen kvinnor som vill stämma möte per mobil. De flesta av Molières figurer har Munshi bytt kön på, de som fått behålla originalet bidrar till samkönade kyssar.
Övervakade av två oljeglänsande muskelpaket – Raeeid Hussein och Jonas Bergqvist – tävlar det champagneskvimpande gänget i att showa och spänna muskler på gym. Tove Wirén och Viktoria Folkesson roar gott med övningar på designade pilatesbollar. Men, som det mesta blir det ett bloss i stunden. Sammantaget ser jag mer en grällare spegelglimt av Solsidan än bitande samtidskritik.
Själva texten och dess mening försvinner under alla infall och ytlager. Av Alcestes misantropi återstår bara svartsjuka och till och med den är för tam.
Loading ...
