I huvudet på en lesbisk gynekolog – som underrubriken på Jennifer Nilsson Hagers pjäs Dragana lockar med – blir man ju nyfiken på att titta in. Men får man verkligen det?
För jag kan inte se att det faktum att Dragana är gynekolog egentligen är av särskilt stor betydelse i den här pjäsen. Men det spelar kanske mindre roll. Det är förstås hur som helst en bra förevändning för att låta henne säga ordet fitta så många gånger det går under en timme, placera en gynstol på scen och klä de två draganorna i ironiskt klichésexiga sköterskekostymer och välsprayade blonda peruker.
Draganas monolog är nämligen uppdelad på två: Niclas Pajala och Helena Sandström för en sorts kvasidialog av sin karaktärs tankar, drömmar, ilska och längtan. Där den stora poängen är den genuspolitiska twisten. Okommenterat inverteras samhällets sexuella hierarkier – i Draganas värld är heterosexuella avvikande och onormala på ett skönt självklart sätt, och hon ger igen på kvarterets runkande snuskgubbe med samma mynt, så som bara en self-made woman kan.
Föreställningens ambition är alltså att vara både rolig och politiskt och filosofiskt djup. Det är något av existentiell krogshow över det hela.
Visst finns det ordvitsar och punchlines, men man missar dem eftersom det inte byggs tillräckligt för dem. Och det existentiella slarvas bort i den alltför oredigerade textmängden, av en regi som uppenbarligen inte så lyckat delats upp på tre (Gertrud Larsson och skådespelarna), och i det bitvis osäkert otajta spelet.
Kanske kunde uppsättningen vinna på att kortas, snärtas till och showas upp – det är visserligen en hel del bensprattel i gynstolen, men varför inte fler musiknummer, ett mimat sådant blir här riktigt lyckat – och i stället spelas i Scenarios foajébar inramad av en mörkare, klubbigare air. Där djupet kunde kontrasteras tydligare mot det lättsamma.
Nu känns det som en krogshow som inte spelas på krogen, och med för lite show.
Loading ...
