Musikalen Jekyll & Hyde utspelar sig i London 1888 och är en välkänd kärlekssaga med en otäck fasad och en klassisk förvandling. Vi känner igen den från Robert Louis Stevensons roman från 1886, som filmatiserats ett flertal gånger.
Forskaren doktor Henry Jekyll (Mikael Samuelsson) är besatt av tron på att det går att separera det onda från det goda i människan, och experimenterar därför på sig själv. Men istället för att utplåna det onda resulterar experimenten i att han förvandlas till den djävulske mr Edward Hyde som misshandlar och mördar alla i sin omgivning.
Doktor Jekylls schizofreni smittar av sig – jag slits mellan fascination och uttråkning. Den stålgrå, kalla dekoren (Bengt Fröderberg) och de eleganta kostymerna (Camilla Thulin) är fantastiska. Myrra Malmberg, som spelar doktor Jekylls fästmö Emma, har en ljuvligt vacker sångröst som får Disneys fåglar att blekna i jämförelse. Även Sarah Dawn Finers fräcka tolkning av nattfjärilen Lucy tillför på ett märkligt sätt något nytt och fräscht genom att egentligen inte passa in.
Detta till trots är föreställningen segare än ett urtuggat tuggummi. En och annan sånginsats låter till och med riktigt illa. Jag störs av små detaljer som att det finns en digitalklocka i labbet. Än mer irriterande är att den mesiga förvandlingen från Jekyll till Hyde består i en backslick och ett fånigt flin.
Varför förklaras inte varför han gång på gång väljer att förvandlas till detta monster? Och vad är vitsen med att hans dans mest liknar en fullgubbes vingliga framfart? Herr Samuelssons gestaltning av mr Hyde är snarare konstig än kuslig. Vilket trist nog även gäller för föreställningen i stort.
Länk:
Jekyll & Hyde – The Musical
Loading ...
