Det börjar lovande. Vi sitter mitt i Orionteaterns jättelika gamla verkstadslokal på Söder, omslutna av dess mäktiga atmosfär, med ansiktena vända mot entrén. Plötsligt öppnas de stora dörrarna ut mot gatan, med skenet av billyktor svepande över snödrivorna och enstaka passerande människor.
In med vinterkylan utifrån kommer officeren (Bjarne Löwdin) och värvaren (Niklas Lindgren), beväpnade, på jakt efter unga män att tvinga ut i kriget. In kör också Mor Courage (Lena Strömdahl) med sin familj – i Lars Rudolfssons version av Bertolt Brechts pjäs har tältvagnen med sina torftiga varuförråd bytts ut mot en lagom skruttig blå husbil.
Pjäsen med den krigsprofiterande, köpslående, stenhårt prutande men också utsatta och moderskärleksfulla Courage – ambivalent skildrad för att starta moraldiskussioner i huvudet på publiken – har nyöversatts och moderniserats fint och borde passa Orionteaterns politiska patos, musikaliska lust och dansanta kompetens. Men något har inte blivit färdigt.
Föreställningen får motorstopp nästan direkt. Texten sitter osäkert, snubblas, tappas, hackas fram. Det ekar tomt om replikerna under det höga taket, och uppstår sällan kontakt mellan rollfigurerna.
Musiken (Savannah Agger) och den fysiska gestaltningen är räddningen – de stora rumsutnyttjande rörelsescenerna fungerar bäst, några sångnummer som till exempel sonen Eilifs (Richard Ahlman) är medryckande, och de mimskickliga Lydia Flores Garcia och Martin Hasselgren hittar båda rörande nerv i de andra två barnen, Kattrin och Schweizerosten. Men det ojämna spelet har inte kraft att rulla den tunga talteaterdelen till slutet.
Tur då att kvällen – med hjälp av en annan kraft – ändå får en magnifik avslutning. För när Mor Courage har förlorat sina tre barn i kriget och kört ut på gatan igen tar en annan föreställning vid. Parallellt sätter nämligen Orionteatern upp Brechts ballad Barnkorståget (översättning av Lars Forssell, regi Rudolfsson, musik Agger).
Balladen om de övergivna barnen som följs åt under kriget sjungs av över 150 barn, som skrider in i vita smutsiga täckjackor från mörkret utanför. Deras omedvetna scenuttryck skapar en gripande och direkt kontakt som drabbar i magen.
Loading ...
