Filosoferna Ludwig Wittgenstein, Karl Popper och Bertrand Russel var alla tre trogna den logistiska filosofin, men i övrigt förespråkade de olika skolor. Enligt historien ska de ha träffats en enda gång och då bara i tio minuter varpå Wittgenstein hinner hota Popper med en eldgaffel. Händelsen ska ha ägt rum i efterkrigstidens Europa 1946 på The Moral Sciences Club, som är en del av den filosofiska fakulteten vid Cambridges universitet.
Utifrån denna skvallriga parentes i filosofins historia har skådespelaren och dramatikern Hamadi Khemiri spunnit samman ett löst manus och därefter bjudit in vänner Hannes Meidal och Jens Ohlin från teaternätverket Limbo att skapa en föreställning.
Redan i den egna monologen Signalfel (2007), utmärkte Hamadi Khemiri sig som en ordkonstnär av det intensiva slaget. Här får hans språkekvilibristiska talang bränsle av värdiga motståndare: Popper, Russell och Wittgenstein brottades alla med språket och dess kraft, något som ger sig uttryck fysiskt på scenen när de tre grabbarna vänslas och kompisbrottas samtidigt som de diskuterar teorier med varandra. Rena ”onanifilosofin”, som det uttrycks.
Det mest fysiska uttrycket står Khemiri för på scenen. I rollen som den homosexuelle överklasskillen och språkfilosofen Wittgenstein som inte ens avlade en officiell akademisk examen, en outsider inom filosofins akademiska värld, klättrar han bokstavligen på de svartmålade väggarna och ger föreställningen dramatisk nerv. Hannes Meidals Popper är mer jordnära, välklädd, välartikulerad och väldoftande. Och som alltid med Meidal, vare sig han tar sig an Kafka eller Strindberg, så står han för en Keve Hjelm-inspirerad teaterskola som verkar fullkomligt befriad från samtida teatertrender. Här kan publiken knappast vänta sig en nakenchock, men en väl så välspelad teater. För bara Meidal kan få liv i en tegelsten under en evighetslång monolog enbart bestående av meningen ”och sen ytterligare en tegelsten”.
Jens Ohlin har den mindre tacksamma rollen som logistikern Russell att gestalta, kvinnokarlen som av någon anledning förenas med Popper genom en kyss i föreställningen.
Visst blir det grabbigt, men så är det också tre ganska seriösa unga teaterskådespelare som tar sig an tre ganska seriösa filosofer. Den kvinnliga blicken får regissören Farnaz Arbabi stå för. Så är hon också utsedd till föreställningens regiöga med uppdrag att hålla reda på de tre killarna så de inte helt flippar uti sin filosofisandlåda, får man förmoda.
Rolig och annorlunda teater blir det i varje fall, vare sig man behärskar alla filosofiska referenser eller bara vill avnjuta femtio minuter bra teater med tre av Teater-Sveriges mer intressanta namn just nu.
LÄNKAR
Föreställningens webbplats
The Moral Sciences Club, Cambridges universitet
Loading ...
