Minns ni tv-serien om den härligt crazy familjen Addams, som byggde på serietecknaren Charles Addams karaktärer? De levde likt en kärnfamilj med inbördes dragkamper, men servades av en Frankensteinliknande butler. I en låda bodde en hand (utan kropp) som gärna hjälpte till vid behov. Och humorn var minst sagt morbid. Det är den också när Östgötateatern bjuder på Europapremiär för denna Broadwaymusikal.
Regissör Mattias Carlsson ger järnet från start – inledningens sångnummer är mäktigt. Ett skräckkabinett intar scenen tillsammans med Addams, när döda förfäder från olika tidsepoker släpps upp ur sina gravar.
Musiken är mångsidig och medryckande, här blandas pop- och tangotoner med kärleksballader. Det är starkt tryck i de större sångnumren, som i Bakom hörnet, där döden – först till smäktande tongångar – beskrivs som något efterlängtansvärt. Det blir till ett riktigt galanummer, med dansande skelett och allt.
Det kvicka manuset har många dräpande och fyndiga oneliners: ”Jag kan vara impulsiv, jag behöver bara tänka efter först.” Här ryms också en blinkning till Göran Hägglunds diffusa begrepp ”verklighetens folk”. Dit hör inte Addams, om man säger så, däremot familjen Beineke, som kommer på besök.
Intrigen drivs av kärlekens irrgångar. Vi får smaka på livets paradoxer (vad vore lycka utan olycka, liv utan död?) och se olika aspekter av kärleksrelationer: det unga, omaka, giftassugna parets skräckblandade förtjusning och osäkerhet inför känslosvallen, det medelålders parets stagnation och gnat. Deras kärlek har somnat in på grund av för lite spontanitet och galenskap. Men herr och fru Addams vet hur man håller passionen vid liv, även om de genomgår en slags förtroendekris.
Föreställningens inslag av nycirkus får teaterskeppet att sväva iväg mot det poetiska, och blir en bild av att i det här gotiska spökhuset, hos dessa människor med sin dragning till mörker och död, kan det mesta hända. Och det är befriande att få se kvinnoroller ta för sig som här: de lever ut sina begär och sin frustration, låter sig inte krympas.
Petra Nielsen som Morticia svävar fram över golvet i sin svarta klänning. Fru Addams får kväljningar av gulligheter, dansar tango med bravur och är skönt dryg i repliken. Det är inte helt lätt att matcha Nielsens faktiskt giftiga karisma för Christian Zell, som spelar varmhjärtade Gomez. Ska jag vara petig finns det några smärre svackor där gestaltningen, på sina håll, kanske kunde ha visat mer gadd. Men ensemblen satsar för fullt. Jenny Holmgrens självständiga tonårsdotter Wednesday Addams gör starkt intryck, liksom Carina Södermans Alice Beineke, som går från stukad hustru till stursk. Och Jan Unestams butler Lurch är så galet gastkramande som man kan önska.
Denna ösiga och fantasieggande föreställning blir slutligen till ett ifrågasättande av normalitet och inskränkthet – en hyllning till det udda, det som gör oss till fullödiga människor.
Loading ...
