Att sitta som publik vid den fyrkantiga spelplatsen är som att vara en av de människor som pjäsen handlar om.
Mot glasdörrarna i de fyra hörnen projiceras bilder från ett hälsingskt jordbrukslandskap med vita ägg fulla med hö. Projektioner följer dygnets och väderlekens skiftningar: dag, natt, månsken, dåligt väder. På scengolvet finns möbler från olika tidsepoker. En samovar står på ett bord.
Där, på en gård på landet, utspelar sig dramat. Gården drivs av den unga Sonja (Anna Andersson) och hennes morbror Vanja (Mats Jäderlund). I åratal har de skickat allt ekonomiskt överskott till Sonjas far professorn (Martin Pareto) och hans vackra fru (Alexandra Zetterberg). Men nu har professorn blivit pensionär och paret har flyttat ut till gården av ekonomiska orsaker. Där vänder de upp och ner på livet. Ingen arbetar längre. Höet ruttnar på åkrarna. Middagen serveras klockan sex på kvällen i stället för klockan tolv på dagen. Gården bär sig inte och är på väg att gå under.
Sonja är sedan länge kär i den ständigt närvarande världsförbättraren doktor Astrov (Björn Johansson), men han blir, liksom Vanja, kär i professorns fru. Men Astrov bryr sig egentligen inte om människor. Han är mer intresserad av att kämpa mot kalhyggen.
Så ledsnar professorn på den lantliga livsrytmen. Han kallar till ett möte och kommer med ett radikalt förslag. Då brinner det för Vanja som inser att han blivit lurad på livet.
Skådespelarna presterar ett ensemblespel på hög nivå där varje roll är en genomarbetad del av en helhet. Jag trodde inte det var möjligt att göra en Tjechovpjäs så stark, så levande, så spännande – som ett slag i magen. Samtidigt går föreställningen rakt in i den verklighet som Gävleborgs län befinner sig i: Världen förändras och det påverkar livet ”på landsbygden med skogar och jordbruk”.
Hur ska den nya tidens krav mötas? Föreställningens svar blir: Jobba på och låt er inte luras. Stå kvar och stå upp för de ni är.
Loading ...
