En mordgåta med dysfunktionella familjerelationer och moralfrågor utspelar sig just nu på Stockholms stadsteater. Mörkt, mustigt, manligt med fyra tunga skådespelare i alla roller.
Att Fjodor Dostojevskijs ryska 1800-tal kan passa i vår tid ser vi då och då på scenerna: såsom Brott och straff som ung och samtidsangelägen genom omskrivningen Brott, hemtjänst, straff, pengar, pensionärsmord (Backstage i Stockholm, 2003) eller i den uppmärksammade storsatsningen som trilogi på Göteborgs stadsteaters ungdomsscen Backa Teater (2007).
Men här gäller det vuxnare teater. Denna scenversion av Bröderna Karamazov, av brittiske Richard Crane efter Dostojevskijs roman från 1880, sattes ursprungligen upp på Folkteatern i Gävle. Men det är inte bara en Stockholmspremiär, fem år har gått och rollbesättningen är delvis en annan. Tack och lov då att Rolf Lassgård fortfarande är kvar.
För även om människan här blir en man – man kan se de fyra bröderna som olika sidor av en människa eller olika faser i livets pågående grubbleri kring tro, tvivel och filosofi. Och även om Lassgård gör en klassisk rumlarman som sviker och slösar i ständig berusning, så är det inte lätt att värja sig mot Dmitris stora scen.
Man undrar om Peter Oskarson med mening har låtit hela uppsättningen ligga på en återhållen nivå fram till dess. Låtit allt surra lågt, mörkt och rytmiskt – det här är symbolmättad musikalisk berättarteater med doft av rötter och riter och flera sjungna partier – och helt sonika struntat i om folk somnar i salongen.
Jodå, jag hör en hel del snarkningar. Det är mörkt i Peter Holms ödesdigra, kyrkklockeklingande scenrum, det är långsamt, texttungt med en komplicerad intrig där skådespelarna hela tiden går in och ut i både spelet och de många olika rollerna.
För när den anklagade Dmitri i Lassgårds, i dubbel bemärkelse nakna, gestaltning väl lyser upp scenen står allt stilla i ett ögonblick, och jag glömmer nästan att Oskarson själv, Hannes Meidal och Ole Forsberg också har bidragit till det man kallar tungt skådespeleri.
Och för en stund även att denna tretimmarsföreställning är väl tung i sin helhet.
Loading ...
