”I den här stan är mord en slags underhållning.” Repliken är hämtad ur musikalen Chicago och underhållning är också vad som bjuds i Roine Söderlundhs uppsättning av densamma på Kulturhuset Stadsteatern. Rätt lättviktig sådan ska understrykas, och detta trots att 20-talspjäsen musikalen baseras på har en lika rafflande som rå verklighetsbakggrund.
Stora scenen är prydd med neon, kostymer av glamourgurun Lars Wallin och kvinnligt storband i två våningar. Ja, att det svänger kan ingen förneka. Chicago är på de allra flesta sätt en oklanderlig uppsättning. Dansstegen sitter där de ska, ton och rytm likaså och det har inte snålats med scenografiska detaljer. Ändå (eller just därför?) är jag svårflirtad när det gäller denna mastodontuppsättning med 22 personer på rollistan och sångveteranerna Lisa Nilsson och Sharon Dyall i täten.
Nilsson, som Roxie, kastar sig uttrycksmässigt vilt mellan dumpad älskarinna och hetlevrad mörderska. Dyall, som Velma, har riv i rösten och vinglar bara obetydligt i den vampiga dansen på höga klackar. Medfångarna på kvinnofängelset har inte bara varsin mördad make på sitt samvete utan också en rejäl dos girl power. Dan Ekborg som Roxies advokat Billy Flynn har lärt sig steppa och tycks trivas lika bra omgiven av kvinnligt harem i badkaret som i rättssalen. Ändå saknar jag det som berör eller chockerar mig i denna musikal, som presenteras som sexig och syndig och vars pjäsförlaga en gång i tiden gjorde skandalsuccé på Broadway.
Samtidsreferenser – jovisst! Liksom idag lyder den skrupelfria sanningen att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Detta i en värld där vi alla, liksom Roxie, kräver våra minutes of fame, oavsett om vägen till framgång går via ett belastat eller rentav kriminellt leverne. I linje med detta är förstås greppet att förlägga Roxies rättegång till en cirkusarena och henne själv som åtalad i Pierrotkrage något av ett geniddrag.
På rollistan blir jag mest överraskad och övertygad av Kaisa Reingardt, som briljerar som Mamma Morton med enastående röst och bitchig kraft, samt Fredrik Lycke som Roxies gråkofta Amos till make. Vem har inte någon gång känt sig lika osynlig som hans Herr Cellofan?
Nå, nu har Stadsteatern sedan länge etablerat sig som en musikalscen. Om det finns mycket att säga för den som har synpunkter på resursfördelning. Publiken lär inte svika Chicago, det kan vi vara säkra på. Den som är ute efter något med mer bestående smak bör nog ändå välja något från Stadsteatersmörgåsbordet på de mindre scenerna.
Loading ...
