Spelplatsen som Tantoteatern har valt för Mathissen, som utspelar sig i ett råttbo till källare, är rätt genial – en järnvägstunnel nere vid Årstaviken. Väggarna dryper och publiken får knaggla sig fram längs en lång räls för att nå sina sittplatser i den råkalla salongen, långt inne i berget.
Förmodligen brukar uteliggare slå läger där, människor som lever i samhällets skuggiga utkanter, precis som Ben och Gus. Nej, här kommer man inte undan så lätt, om man händelsevis skulle vilja fly från de två yrkesmördarna, eller kanske ännu hellre från deras osynliga ”arbetsgivare” som ger order via en mathiss.
Männen i Harold Pinters enaktare utför sina sedvanliga rutiner medan de väntar. Ben (Nicholas Olsson) gömmer sig bakom sin tidning och Gus (Tommy Andersson) ifrågasätter gärna och ställer, i Bens ögon, besvärliga frågor om vem offret kan vara denna kväll.
Ben som bara vill utföra sitt jobb styr och ställer över Gus, men kryper för dem som befinner sig högre upp i hierarkin. Det triviala käbbel som paret ägnar sig åt är vid första anblicken skrattretande, men egentligen osar det av maktkamp.
Föreställningen börjar aningen tillbakalutat men fram växer en explosivitet hos både Gus och Ben. Tanken går till två stressade djur i bur som lurpassar på varandra, samtidigt blir de här till ett par vanliga snubbar som lika gärna skulle kunna vara någon av oss i publiken.
Tommy Andersson gestaltar en otålig kille som börjar ana oråd och vars oro och tvivel blir alltmer synliga. Nicholas Olssons ledargestalt försöker uppehålla ordningen när rutinerna ställs på ända, men det finns sprickor också i honom. På slutet, i ett brännande ögonblick, stirrar han tomt framför sig med sorgset uppgiven blick.
I Pinters värld tycks ingen vara att lita på, ens vän kan förvandlas till baneman. Det finns en politisk såväl som en existentiell nivå i hans dramer, tonen är absurd och samtidigt hyperrealistisk.
Det finns också gott om svart humor och den tar Rikard Johanssons regi väl vara på, inte minst i de scener när mathissen landar med en smäll och skrivna beställningar på diverse avancerade maträtter dimper ner. Gus och Ben gör energiska försök att tillmötesgå önskemålen, särskilt Ben, som lyder order hur märkliga dessa än är.
Tantoteatern spelar texten rakt av, i en regi utan åthävor, kanske på gränsen till anonym, men det håller, tveklöst. Det är ingen i grunden omskakande föreställning, men den är gedigen, mestadels laddad och välgestaltad. Dessutom förvånansvärt rolig.
Loading ...
