Han hade bassethundar som alla hette Hubert. Han ville ligga med en känd svensk sångerska men brädades av kungen. Han åt hummer och drack champagne i 20 000-kronorsklassen. Han gav Sverige reklam-tv, gratistidningar och mjukporr i varje vardagsrum. Han verkade och syntes.
Senast duon Malin Lagerlöf och Eva Dahlman var på Uppsala stadsteater var det med Knutby. Också i Fursten är det dokumentärt stoff som dramatiserats, och om Knutby var en sorglig psalm kan Fursten närmast sägas vara en mörk dödsmässa. Över ett land som förlorar sin oskuld och en man som obevekligt tar för sig av livet och människor, för att 2002 avlida efter en hjärtinfarkt, bara 59 år gammal.
Det börjar i sann Stenbeck-anda: vi blir bjudna på bubbel på scenen av servitörer i lösbröst. På väggarna en uppförstorad fresk med jaktmotiv – är det vi som är villebrådet? Så går ridån upp och vi ser familjen Stenbeck i bänkraderna. Yngste sonen Jan (Allan Svensson) lösgör sig och berättar om den lille pojken som föddes rakt in i kapitalet, åkte till USA, kom hem och tog över faderns företag, startade Fagerstabruket, lade ner det som en del av en arvstvist, som han vann, och brutalt såg till att Sveriges medieklimat förändrades.
Efter att vi bytt plats med familjen Stenbeck och intagit våra platser, allt enligt Jans regler, vilket innebär: inga alls, starkast vinner bästa platserna, är vi mitt i berättelsen om hur Sverige förändrades av en man med grälla kostymer och lejonman. Jan Stenbeck, (”Husse” eller ”Chefen”, absolut inte ”Janne”) lät. Och åt. Och drack. Allan Svensson är magnifik som fursten. Obeveklig, egoistisk som ett barn, generös som tomten. Och han framstår som en man som man vill känna och samtidigt absolut inte vara i närheten av – en total motsägelse.
Föreställningen är imponerande och Steve Kratz som journalisten är sinnebilden av hur lätt det är att vilja gott men långsamt fastna i kapitalets/maktens garn, förföras av möjligheterna, av festen och glammet, kaffeflickorna och kontakterna.
Här finns också Wallenbergarna i klassiska mörka kläder och masker för ansiktet – de verkar utan att synas, Jan Stenbecks motsats. Uppsättningen är finurlig, rolig, snygg och fylld av ett mörker som sipprar in trots fest och fyrverkerier. Och det är inte utan att man nästan gråter i slutscenen när Jan Stenbeck på maskerad kläs till barockfurste bredvid kungen. Då blir maktens ansikte och villkor tydliga: den som håller i pengarna och kontakterna är den verkliga regenten – och man kan göra stora pengar på att vara skoningslös.
Loading ...
