Allting som inledningsvis skildras i skådespelaren Fredrik Ohlssons memoarer känns som länge sedan. Sverige är fortfarande ett brukssamhälle där underklassen gör dagsverken åt patronerna.
Det är tidigt trettiotal och i en genuin överklassmiljö med hela rekvisitan – distanserad mor och depressiv, auktoritär far och bortauktionerade egendomar – växer Fredrik Ohlsson upp.
Hans beskrivning av sig själv under barndomen och ungdomsåren som den ständiga kvarsittaren som hamnar på den snobbiga internatskolan Lundsberg är omfattande och bitvis roande, men har ändå svårt att lyfta sig från det enkla kåserandet. De svåra stunderna nämns bara i förbigående: ångesten som tar sin början i barnaåren och pennalismen på internatet.
Scenskräck
När han har nått fram till sitt yrkesliv som skådespelare får han även scenskräcken som ständig följeslagare. Och först här tar den självbiografiska skildringen ett steg närmare Fredrik Ohlsson själv. Man anar en uppriktig vilja att begripa de mekanismer som gjorde att han blev skådespelare och höll fast vid detta yrke trots den rädsla han kände vid varje uppträdande. De mörka stråken blir plötsligt tydliga.
Vimlar av anekdoter
Sådana här memoarer löper förstås oerhörda risker att enbart bestå av anekdoter, som visserligen hör till en del av behållningen men också kan fungera splittrande. Naturligvis vimlar även Ingenting är längesedan på gott och ont av anekdoter från svensk teaterhistoria: berusade kändisar, diktatoriska revyartister, egocentriska dramatendivor och utflippade regissörer. Fredrik Ohlsson skaffade sig dessutom sin teaterutbildning i England på prestigefyllda RADA (Royal Academy of Dramatic Art) och kan därför rada upp skolkamrater som tungviktarna Albert Finney, Peter O´Toole, Alan Bates och Glenda Jackson. Förutom detta ägnas en ansenlig del av boken åt att redovisa de kvinnoaffärer som han har haft under åren.
Skriver man en självbiografi har man i stort sett yrkeslivets respektive privatlivets vinklar att välja mellan – eller kombinera. Fredrik Ohlsson vill gärna skildra sitt liv ur båda vinklarna. Men om hans anekdotiska berättande fungerar bra vid uppskissandet av yrkeslivets alla absuditeter, hade det krävts en helt annan utförlighet vid närmandet av privatlivets komplicerade skiften. Och det blir naturligtvis svårt om man som Fredrik Ohlsson inte vill lämna ut sina närmaste.
Privata intressen dominerar
Det är uppenbart att han har velat berätta om sitt liv, men det är som om han inte riktigt har kunnat separera vad som är verkligt intressant och viktigt för en läsare och vad som bara är viktigt för privatpersonen Ohlsson.
Tre roller erinrar hans sig med särskild stolthet – Gubben Hummel i Spöksonaten av Strindberg, Bryggmästaren i Audiens av Havel och Peter i Zoo Story av Albee – och man önskar bara att en större del av hans gestaltande hade överförts till skrivandet.
Loading ...
