Mörkerseende med Teater Mycel

RECENSION/TEATER. Det är rätt vanligt förekommande på teatern att stora uppsättningar antingen exkluderar kvinnligt deltagande eller har det i minimal proportion. Ja det är till och med så vanligt att man många gånger inte tänker vidare på det utan bara accepterar det.

När man vänder på steken kan man konstatera att det är otroligt sällan som män är helt frånvarande på teaterscenen. Och när männen väl är frånvarande börjar många direkt att oja sig och utbyta menande blickar. Ett slags mörkerseende kan inträffa!
När den Umeåbaserade feministiska teatergruppen Teater Mycel lägger fokus på kvinnor i sin Mörkerseende, en uppsättning som problematiserar något så viktigt som kvinnlig gemenskap i en ytfixerad samtid, byter man demonstrativt positioner och placerar publiken på scenen i riktning mot salongen. Sedan fyller man resterande scen och salong med magi och suggestion i en mytiskt inspirerad sagoväv där levande musik, dans och teater blandas i en hyllning till mörkret. Kärnan är en mor och dotter-historia som kläds i rött. Rörande vackert i moll mellan barn och vuxen är det här som Mörkerseende lyfter.
Det här är definitivt undantagsteater. Dels för att det den försöker göra är en raritet som det finns ett stort behov av och som stundtals känns som mjukt balsam för själen. Dels för att den blandar kvinnor i olika åldrar på en och samma scen. Slutligen för att den är full av skavanker som jag skulle kunna anmärka på, typ att den skulle behöva bantas, friseras, putsas och så vidare, men då skulle jag ju bevisligen ha gått bet på stora delar av poängen.

Ann Tomic