Min mormor Gladys är en sån där historia som är fascinerande för att den liknar så många andras och samtidigt är sådär unik i sin mänsklighet, som bara ett verkligt människoöde – kvinnoöde – kan vara. Och naturligtvis med extra laddning av det judiska temat i andra världskrigets Europa och Sverige och naturligtvis för att mormor sitt namn till trots var en sorgsen själ.
För Jessica Zandén har har berättelsen förstås också privata förtecken, vilket ger krydda när den dramatiseras och framförs av huvudpersonens barnbarn – naturligt glidande mellan rollerna. Hon säger, i rollen som sin mormor och avslutningsvis även i rollen som sig själv, att dagbok inte är rätt ord för mormors lilla röda samling av livsbetraktelser. En känslobok är var den är.
På känsla spelas också föreställningen. Inte som en helgjuten biografisk historia, utan en mycket skådespelarskicklig och kommenterande gestaltning av det innehåll som hon har kunnat läsa i denna känslobok.
Utan ovidkommande krusiduller, men samtidigt med skarp detaljkänsla, skildras historien från mormodens barndom med den stränga modern som tillrättavisade de utsvävande lekarna mellan syster och bror, från ack så igenkännbara tonårsförälskelsesymtom, via konstnärsdrömmarna vars förverkligande påbörjades genom resan till magiska Paris och det inte helt okomplicerade mötet med Gösta, som senare blev make och far till hennes tre döttrar.
Fram till äktenskapets uppslitande upplösning och mormors självvalda död.
Jessica Zandén fyller i luckorna genom att fundera över dem och genom ett kommentatorsiskt betraktande av projicerade bilder ur familjealbumet.
Texten spelas fram som en romantiskt krängande melodi, där gester och fraseringar på vissa ställen framstår som direkta transfusioner från regissören Gunilla Röör, som om Zandén ibland lånar Röörs röst och kroppsspråk, vilket fascinerar och gör mig oerhört nyfiken på arbetsprocessen som lett fram till denna hyllningsföreställning till gestaltningskonsten.
Det eleganta helvita spelrum som Judiska Teaterns foajé bjuder, är också extremt avpersonifierat. Samtidigt som det öppnar för tolkningsmöjligheter, känns det nästan antiteatralt när ljudet studsar i vissa vinklar och det vitlackade trägolvet hotar att klappra. Men rummets höga krav på noggrannhet gör Zandéns prestation desto mer beundransvärd.
För mormorskängorna klapprar aldrig på fel ställe. Däremot får de understryka hur det knakande äktenskapet symboliskt haltar fram på bara en klack – en bild som kan sammanfatta hur föreställningens styrka kommer ur sin enkelhet.
Loading ...
