Lotta Lotass författarskap har en säregen musikalitet. Omtagningar och högtidliga ordvändningar ger det en gammaldags prägel. Dessutom har hon ofta skrivit om upptäcktsfärder och vetenskapliga expeditioner i öde landskap: frusen tundra eller solsvedd öken. George Mallorys och Andrew Irvines misslyckade försök att bestiga Mount Everest 1924 ger därför ett scenario som passar Lotass författartemperament perfekt. Kombinationen med Jörgen Dahlqvists och Kent Olofssons nyskapande hörspelsformer – bildsättningar och tonlandskap, där splitter och fragment vävs samman med stora, känslomättade orkestrala klanger – borde vara en önskedröm.
Alldeles fulländat blir inte mötet. Iscensättningen skiljer sig från tidigare Dahlqvist/Olofsson-hörspel på så sätt att ljudlandskapet är inspelat, och videoprojiceringarna bara undantagsvis realtidssänds. Men Olofssons elektroakustiska komposition vävs lika följsamt samman med stämföringen av skådespelarrösterna och textens innehåll som alltid – mörk bas för bergets mäktighet, klockklanger och milda viskningar som beledsagar dödens och insikternas frid.
Bitvis är kompositionen och helhetsupplevelsen hänförande vacker. Skådespelarrösterna går i varandra, som en kör utan markerade individer. Alla ”spelar” alla, det finns ingen som helst uppdelning av repliker eller roller. Men Dahlqvists vanliga dekonstruktion av text – fragmentering och repetition – blir i mötet med Lotass redan i sig repetitiva teknik något monoton. Stilens romantiska anspänning gör ibland uttrycket teatralt tillgjort i stället för poetiskt hänryckt.
På bästa Teatr Weimar-sätt ser skådespelarna ut att läsa från manuskript, men de ständigt vidgande looparna, som brukar känneteckna Weimaruppsättningar, blir alltför ofta till dramatisk rundgång. Stundtals går den sublima poesin fram, i kombination med musik och ljudlandskap.
För Mallory och Irvine blir detta att nå världens topp en metafysisk, kristen upplevelse. Frukta icke, tycks klättrarna säga till varandra, bedjande i korus till sakral musik. Döden blir en förväntan i förklaringsljus. Resignationen och pånyttfödd strävan ger dessutom en Sisyfosbild av existensens villkor och tvång. Så blir Everest en sinnebild för oss alla.
Loading ...
