Jag är svag för kärlekshistorier, det måste sägas. Omöjlig kärlek, svunnen kärlek, rostig kärlek och nyvunnen kärlek, you name it. Det är dock svårt att berätta kärlekshistorier på sätt som verkligen berör. Kanske för att man sett så många öden spelas upp redan, på såväl scen som vita duken.
Mot väggen berör och föreställningen är alltså en dramatisering av den guldbjörnenbelönade filmen från 2004. Dessutom en del i projektet Home not Home – ett samarbete mellan Riksteatern, Riksutsällningar, Intercult, re:Orient och Sprong.
Regissör Dritëro Kasapi har med rätta valt att skala ner teaterns möjligheter i form av sceniska effekter och koncentrera dramat kring de så viktiga relationerna. Två mickar står placerade på var sida om den upphöjda scenen. Skådespelarna använder dem flitigt, framförallt under monologer. Dessa fungerar som en förhöjning, ett förtydligande av skeendet.
Genom att ingå skenäktenskap med en avdankad, betydligt äldre tillika försupen musiker, Cahit, lyckas den unga Sibel bryta sig loss från sin familj. De två blir så småningom mot alla odds på riktigt förälskade, och vilken kärlek sen! Elmira Arikans gestaltning av Sibel imponerar. Hon ger henne den sökande unga kvinnans alla kaxiga attribut, men också en intensiv glädje och en smittande livskraft. Dessutom finns här en svärta och ett djup som når bortom de flesta klichéartade tonårsgestaltningar jag sett.
Peter Perski gör även han en mycket fin insats. Hans Cahit blir bokstavligen räddad av kärlek och det är skönt att skåda hans resa från själsligt oborstad och dekad till förälskad och ren. Övriga ensemblen, Sarah Maya Jackson, Andreas Strindér och Dennis Önder, är också de mycket sevärda och flitiga då de spelar flera roller var.
Men vad vore en riktigt bra kärlekshistoria utan orosmoln? Sådana hittar man också här, såväl i dramat som i uppsättningen. Stundtals sackar det rejält och vissa replikskiften får en lätt gymnasial touch. Det bestående intrycket består till slut av Kasapis vilja att renodla relationer samt ett till stora delar inspirerat ensemblespel.
Och så temat förstås. All you need is love. Faktiskt.
Loading ...
