Möte med Birgitta Andersson & Co

I familjerna Andersson-Bye-Gradins fall är det inget problem. För här är kreativitet inte enbart en fråga om scenkonst.
– Mamma och jag pratar inte så mycket om teater, utan mer om trädgårdsarbete och inredning, bedyrar Hanna Z Gradin, dotter till Birgitta Andersson och författare/konstnären Carl Z(Zetterström) samt gift med Bert Gradin. Farfar var för övrigt ”Kar de Mumma”(Erik Zetterström), revymakare och kåsör, gift med Svenska Dagbladets kåsör ”Viola” (Margareta)…
   – Tänker rörmokaren på att han är rörmokare varje dag? Inflikar Matti Bye, Hannas bror och son till Birgitta och den norske författaren Anders Bye.

Men skulle ni reagera på om det kom in en rörmokare i familjen?
– Min bror är faktiskt det! Men han bor så långt borta att jag aldrig har kunnat ta någon fördel av det, erinrar sig Birgitta Andersson.
   Skådespelerskan Birgitta Andersson, kompositören Matti Bye, Gycklaren/skådespelaren/akrobaten Bert Gradin och teaterkostymören Hanna Z Gradin är månadens teaterfamilj i Nummer. En komplett teaterensemble, skulle man kunna påstå, men hittills har de aldrig arbetat allihop i samma uppsättning.

Har ni tänkt på att ni alla jobbar med teater?
BERT: Jag gjorde det när jag kom in i den här familjen, men nu har jag vant mig!

Hanna, har du tänkt på att du är del av en teaterfamilj?
HANNA: Nja, egentligen inte. Jag har själv prövat att stå på scenen, men insåg att det inte är min grej. Jag blev för nervös innan, ville bara kräkas. Men jag älskar teater, atmosfären runt scenen och framför allt bakom, så det fick bli kostym för det är det enda konstnärliga yrke som inte var upptaget i familjen!

Birgitta, du som är nummer ett i ledet av teaterarbetare i släkten. Hur ser du på att båda dina barn rör sig i teaterbranschen – och även din svärson?
BIRGITTA: Jag minns att någon frågade mig när barnen var små om jag skulle vilja att dom skulle jobba med teater. Då svarade jag: ”ja, vad roligt det skulle vara”! Men man ändrar sig. Nu är jag bara så himla glad att Hanna inte själv står på scen, för jag vill så gärna att mina barn ska bli lyckliga och det är ju ett så krävande jobb. Man får offra mycket.

(eftertanke)
BIRGITTA: Men Matti har ju faktiskt varit på scenen! Inte som skådespelare, utan som pianist (bl a Resor med moster Augusta med Ernst-Hugo Järegård, Dramaten 1994, reds anm).

MATTI: Ja, och innan dess var jag ju också med i Fysikerna på Dramaten med Karin Kavli i huvudrollen (Friedrich Dürrenmatts pjäs i regi av Per Sjöstrands som spelades på Stora scenen 1980, reds anmn).

BIRGITTA. Ja,du spelade en liten pojke tillsammans med två av Stellan Skarsgårds pojkar. Och alla hade samma blonda peruk! Matti fick var med för att han kunde spela ett instrument.

MATTI: En effekt av att man är barn till en skådespelare är att man egentligen inte söker sig till teatern, utan jag var ju lika mycket på exempelvis SVT som hemma ett tag. Jag växte ju nästan upp i de där korridorerna.

BIRGITTA: Och i Teskedsgumman (1967) var du ju dessutom med och spelade en liten pojke på cykel. Och när vi gjorde Från A-Ö (1974), fick du komma med Hanna och hälsa på med barnflickan.
   – Det var det som var så hemskt, att jag fick lämna barnen så mycket, speciellt Matti. Jag åkte iväg på turnéer med Knäpp upp-revyerna och var ibland borta i fem månader.

Så det blev långa dagisdagar?
BIRGITTA: Nej, det var aldrig tal om dagis för mina barns räkning eftersom jag hade så väldigt obestämda arbetstider. Matti frågade just mig häromdagen, att hur orkade så jobba så mycket när du hade småbarn? Men jag hade alltid barnflicka som bodde hos oss, så jag kunde sova ut om morgonen.

Att växa upp i en teatermiljö, kan det inte generera kreativ prestationsångest.
MATTI: Jo, men den kommer nog senare. Det är ingenting man har som sjuåring. Det kommer först efter tjugo.

BERT: För mig var det tvärtom. Prestationsångesten kom först. Att tala inför hela klassen som sjuåring eller för främmande människor – benen bara skakade.

BIRGITTA: Det ska du vara glad för. Det kanske blir jätteroligt på scenen när du är 70 – 80 år! Älska mig, här kommer jag!

MATTI: När gick det över då?

BERT: Kanske när jag sökte mig till teatern, för att utsätta mig för det.

Bert, är du den första in din familj som jobbar med teater?
BERT. Absolut. Mamma jobbade med barn Och pappa gjorde maskiner.

Men hur kom du då in på teater?
BERT: Jag tror bara det var någonting jag sökte. När jag kom till Stockholm var det första gången jag kom i kontakt med den. Jag gick en kurs hos Studiefrämjandet och sedan åkte jag runt på gatorna och spelade teater. Jag höll på med akrobatik och det var så nära teater man kunde komma fast man höll på med idrott.

Matti, du har sagt att du kan känna en hatkärlek till teatern. Ändå valde du att börja komponera teatermusik.
MATTI: Ja, men från början var det mer för alternativ teater, som varietéer. Jag jobbade exempelvis mycket med Ika Nord med ett slag performance.

Och Hanna, varför hamnade du i teatervärlden?
HANNA: Anledningen till att jag började med kostym var att jag alltid har varit intresserad av kläder, jag sydde saker redan när jag var fem år – med mammas hjälp – och tänkte ett tag bli modedesigner i Paris. Men så upptäckte jag teaterns underbara värld!

Och Birgitta?
BIRGITTA: Ja, att jag började med teater är ju märkligt, för jag kommer verkligen från rena bondvischan i Västergötland. Men mamma var nog lite teaterintresserad. Jag minns att hon hjälpte till med regin av ett julspel som jag var med i på skolan.

Så nu har ni en komplett teaterensemble i släkten! Är det inte dags att sätta upp något tillsammans?
BERT: Matti och jag har faktiskt gjort tre shower tillsammans (Hugo Berns underbara universum på Berns, Unplugged med Gycklargruppen på Mosebacke samt Varieté Tracbac på Örebro Länsteater, reds amn).

BIRGITTA: Jag har faktiskt jobbat med alla, men aldrig i en och samma produktion. Bert och jag har jobbat i Jönssonligan spelar högt, där Bert gjorde en polis väldigt bra. Och Hanna och jag har jobbat i Strindbergs Ett drömspel på tv där Hanna gjorde en liten flicka som fick äta glass, men det är ju nästan 22 år sedan! Och Matti och jag har alltså jobbat på Dramaten tillsammans (Fysikerna, reds anm).

Går ni alla på varandras föreställningar?
I EN MUN: Ja!

Är ni stolta över varandra?
BIRGITTA: Nervösa, framför allt. Det tror jag mina barn också har varit när de har sett mig.

Har ni det?
MATTI: Ja, absolut, det är hemskt att se något där mamma är med. Jag kommer i håg när du spelade Sylvia (På Folkan i regi av Rickard Günther, 1996, reds anm.) och där var du också mycket utsatt i rollen.

BIRGITTA: Det värsta tycker jag själv är när jag har varit med i dåliga revyer.

MATTI: Nej, det är mycket lättare, tycker jag.

HANNA: Ja, när samma figur ska gå igenom en pjäs på kanske två timmar är värre.

BERT: När jag går och ser något ni är med i är jag aldrig orolig för att det ni gör inte är bra, utan för att själva föreställningen kanske inte är det.

MATTI: Vad skönt att det är så!

Hur menar ni med att det inte ska gå bra?
HANNA: Att någon ska vricka foten.

MATTI: Eller som Bert säger, att det övriga inte är bra.

HANNA: Nej, det har jag aldrig varit orolig över, att mamma inte skulle vara bra, utan mer att, bara hon inte är med i en scen som är tråkig.

MATTI: Eller att det ska vara dålig regi.

Hur såg ni, Matti & Hanna, på att ha en mamma som var så känd när ni var små?
BIRGITTA: Det kan ju inte ha varit så lätt kring Teskedsgumman-hysterin.

MATTI: Nej, den var ju jämförbar med Madonna!

BIRGITTA: Matti sa alltid när han var liten och vi var ute och gick: Åh, nu kommer det en skolklass, mamma. Kom, så går vi över på andra sidan. För då skulle de alltid komma fram.
   – Själv förstod jag inte hur barn kunde känna igen mig. Jag var ju kanske trettiotre år och jättesnygg privat, om jag får säga det själv. Men på tv var jag ju en gumma! Vi fick raka bort ögonbrynen, sätta dit en liten nästipp och stoppa upp mig.

Var Teskedsgumman ett trauma för er, Matti & Hanna?
MATTI: Inte just Teskedsgumman, utan mer kändisskapet, att vi blev så igenkända. På den tiden fanns det ju bara en tv-kanal som alla såg på.

BIRGITTA: Men efter den fick jag faktiskt inga jobb. Jag fick ett manus en gång, men så sade de att, vi är så ledsna, men folk identifierar dig så mycket med Teskedsgumman, så vi har tänkt om här. Då kom vi på att vi skulle göra en ny typ, vilken blev Från A- Ö. På den tiden hade jag ju så mycket att säga till om själv på tv.

Fyra personer som mer eller mindre jobbar inom teatervärlden. Konkurrerar ni med varandra?
BIRGITTA: Nej, absolut inte. Det vore väl hemskt dumt, men om någon har varit med i något väldigt bra, så kanske man tänker, att där skulle jag också velat vara med. Så kan man känna.

Och hur ser en typiskt familjemiddag ut med familjerna Andersson-Bye-Gradin? Sitter ni och pratar om de högre konstarterna i långa, abstrakta samtal?
BIRGITTA: Nej, aldrig!

HANNA: Nej, jag och mamma pratar mer inredning och trädgård. Kanske också om kläder, men inte teater. Ja, det skulle vara om man är inne i en produktion, då skvallrar man ju om den.

Det är ju inte helt ovanligt att folk som jobbar med konstnärliga yrken söker sig till varandra. Är det för att finna en slags förståelse för varandra?
MATTI: Ja, bara arbetsförhållandena är så pass speciella att det gör att livet blir lite annorlunda.

BIRGITTA: Det vi har gemensamt är ju att man aldrig kan planera någonting. Det är ju aldrig: Jaha, nu tjänar jag så mycket i månaden och då kan jag lägga undan si och så, utan det är ju alltid upp och ner.

BERT: Och när man tar fram en föreställning är det ju alltid berg- och dalbana.

BIRGITTA: Ja, innan en premiär är man inte mycket värd! Jag brukar säga till Hanna, att nu har Bert premiär, så nu måste du vara snäll mot honom!

Jag uppfattar det som att ni är väldigt tajta som familj och umgås väldigt mycket med varandra. Stämmer det?
BIRGITTA: Jo, det gör vi nog.

BERT: Det är Birgittas hus som gör det! (sommarhus i skärgården, reds anm).

Finns det någon nackdel med att ni alla jobbar med någonting kreativt?
BERT: Det finns ingen rörmokare!

HANNA: Och premiärveckorna som är helvetet på jorden.

MATTI: Det skulle vara att vara frilans och samtidigt ha en familj, det är väldigt påfrestande. Men annars kan jag inte komma på något. Vi är ju inte helt ohändiga heller!

BIRGITTA: Nej, vi har ju mycket gemensamt och att vi kan kanske kan förstå varandra bättre.

Så alla klyschiga fördomar om världsfrånvända konstnärer stämmer inte, utan ni hugger, sågar och bygger mellan stroferna.
BERT: Jo, för mig finns det någonting oerhört renande med att vara ute i naturen, en kontrast jag behöver till det jag håller på med. Att gräva i dyngan, så man blir ren i huvudet men smutsig om händerna!

MATTI: Att komma på projekt handlar ju också om att driva själv. Där kan man inte vara helt opraktiskt, det är ju ganska konkreta grejer.

HANNA: Men jag tror det är en stor fördel att vi inte alla är skådespelare, eller musiker, för det tror jag skulle vara jobbigt.