Regissören Birgitta Englin, 45, har många perspektiv på Riksteatern: som skådespelare, regissör och medlem i Riks Gästspels konstnärliga råd. Som vd för ”Världens största teater” blir hon indirekt anställd av drygt 240 ideella teaterföreningar, en folkrörelse och producerande teater som förra året omsatte 295 miljoner kronor och som har till uppgift att ge hela svenska folket möjlighet att se kvalitativ scenkonst, vilket exempelvis innebär urpremiärer av världskända Cullbergbalettens verk och Lars Noréns pjäser.
– Jag tycker inte att det är så märkvärdigt att bli vd, men det är säkert lätt att få svindel i toppen av en hierarki. Därför är det viktigt att ställa sig öppen för kommunikation och kritik. Jag struntar i själva titeln. Det är möjligheten att påverka som är viktigast för mig.
De som har den verkliga makten, menar Birgitta, är istället de som står på scenen. Den fasta blicken övertygar.
– De möter ju publiken och därför är det viktigt att vi står för det vi gör på scenen och verkligen vill möta en publik.
Regissörens breda blick
Birgitta Englin är noga med att understryka att hon är just vd, inte konstnärlig vd. Nytt för Riksteaterns ledning är ändå att vd-posten nu delas på två. Birgitta Englin blir vd med konstnärlig inriktning och blivande vice vd, Ulrika Årehed Kågström, kommer att hålla ett administrativt fokus.
Men för att vara konstnärlig representant har Birgitta Englin ovanligt många idéer beträffande exempelvis marknadsföring. Bland annat säger hon att ”Jag ser inte publikarbetet som något som ska förvaltas av enkom marknadsavdelningen, utan där måste även de konstnärliga avdelningarna ta ansvar”.
Du menar att det ansvaret inte finns idag?
– Jag tror att viljan finns, men vi vet inte riktigt hur vi ska kunna ta det ansvaret. Till exempel, vi tycker den här föreställningen är jätteviktig, men varför kommer inte folk? Då kanske man måste prata direkt med de där som inte kommer, inte överlåta det samtalet på någon annan.
Birgitta tycker inte att det handlar så mycket om hur många affischer man sätter upp eller hur många flyers man trycker.
– Det går helt enkelt inte att systematisera och formalisera publikarbetet, det måste vara lika nyskapande som varje föreställning. Idag måste man jobba mycket hårdare för varje såld biljett än för bara tio år sedan.
Och varför är det så, tror du?
– På grund av det mediala bruset. Hade vi som jobbar med teater jättemycket pengar och kunde ha helsidesannonser i lokalpressen och tv-reklam, då kunde vi ju konkurrera på samma villkor. Nu handlar det istället om att vara uppfinningsrik och att odla ett bra kontaktnät. Marknadsavdelningen är ju oerhört viktig, men de konstnärliga avdelningarna och marknadsavdelningen måste jobba mer intimt med varandra och mötas redan på idéstadiet.
Oväntat besök hos föreningarna
Närkontakt verkar vara ett av nyckelorden för Birgitta i arbetet som vd för Riksteatern. Hon tillträder alltså inte officiellt förrän våren 2005, men redan i höst kommer hon att resa ut till landets teaterföreningar.
– Det är flera mål jag vill uppnå med dessa möten. Ett är att lära känna föreningarnas verksamhet, ett annat att bättre förstå deras problem och möjligheter. Vad har de för publikstruktur? Vilka kontaktnät? Hur är det med de lokala mediekontakterna? Vilken teater drömmer de om att få bjuda ortsborna på?
Birgitta kommer att ta med sig flera personer när hon reser till föreningarna beroende på vad hon vill ha andra ögon och öron på.
– Någon mycket ung person eller någon som inte växt upp med Emil i Lönneberga och midsommar. Sedan vill jag nog ha med mig en scenograf ibland för att utveckla teatern som mötesplats, tillägger hon.
Det sistnämnda känns viktigt för Birgitta eftersom en turnerande föreställnings förutsättningar handlar så mycket om rummet. Hon poängterar att även om det på Riks teknik & ateljeer finns oerhörda kunskaper om scenerna i landet, så finns det mindre kunskap hos de frilansande konstnärerna om vad man ska möta.
– De konstnärliga ambitionerna får helt enkelt inte vara en så stor begränsning att ett möte inte kan komma till stånd. Sedan innebär det ju inte att vi bara ska ha ett duschdraperi och en ficklampa på scenen! Snarare det att man som regissör, scenograf och kanske även dramatiker måste förstå vad man ska möta – och vilja möta det också. Annars blir ju besvikelsen lika stor från båda håll!
Kreativ konfrontation
Du blir en vd med en konstnärlig bakgrund i bagaget. Vad innebär det för de konstnärliga ledarna*? De uppstod ju i en tid när Riksteaterns vd enbart var administrativt kompetent. Kommer din egen konstnärliga inriktning att konkurrera med deras?
– Nej, absolut inte. Det kan säkert uppstå konflikter, men de kan bli kreativa. Ju mer spets man får på allting desto bättre. Däremot tycker jag det är oerhört viktigt att inte var och en löper i varsin tunnel, utan vi måste dra varandra. Och vi får framför allt inte motarbeta varandra!
Och repertoaren. Kommer du att lägga dig i det arbetet?
– Nej, absolut inte det heller. Däremot kommer jag självklart att vara med och diskutera repertoaren i stort i kontakten med teaterföreningarna. Jag kommer att delta i repertoardiskussion, men det innebär inte att jag går in i och säger att ”det stämmer inte med min vision”. Det handlar mer om hur man visionärt ska förvalta den repertoar som varje avdelning kommer fram till och hur man ska kunna korsbefrukta repertoaren mellan avdelningarna – och hur man ska publikarbeta den. Inte enkom med marknadsföring, utan också med visioner och patos och där varje avdelning på Riksteatern är med och tar ett ansvar för publiken.
Kan du tänka dig att jobba med teman inom ramen för dina visioner när det gäller Riksteaterns repertoar?
– Teman är ju alltid bra att diskutera och försöka formulera, men jag tror att det är jätteviktigt är att vi i Hallundahuset (Riksteaterns huvudkontor, red.s anm.) inte sätter oss och diskuterar fram ett tema utan att tala med våra teaterföreningar. Det är därför jag börjar resa runt nu. För det som verkar så viktigt för mig att få ställa på en scen, vilket fäste har det i Malung, Katrineholm eller Ängeholm?
– Han har sagt att vi lever i en tid där snart var man är författare därför att alla människor känner sig så ohörda. Så de måste skriva sin historia. Det finns ju ett oerhört stort behov av att bli identifierad som handlar om bristen på inflytande.
Hon drar paralleller med kärnkraftsomröstningen 1980 som hon menar var en knäck för folkviljans betydelse.
– Man kände sig så uppenbart lurad och det kan vi konstatera idag att det blev vi definitivt. Samma känsla hade säkert många inför EU-valet. Därför kom resultatet av EMU-valet som en fullkomlig kalldusch för politikerna. Men jag kan inte förstå att de blev chockade. Det här är ju alltså en process som har pågått i många år!
Birgitta Englin tycker att kulturen har gått samma odemokratiska, eller kulissdemokratiska, utveckling till mötes som övriga samhället.
– På 1970-talet hade vi vad man förenklat och föraktfullt kallar plakatteater. All annan teater fanns ju också, men i en kontext som var väldigt samhällsmedveten och där en diskussion om samtiden – och framförallt framtiden – hela tiden pågick. Men med det ökade välståndet domnade framtidsvisionerna bort och kulturen började marginaliseras. Teatern började istället att utveckla en inre värld – för sig själva och för varandra, för dem som redan var inneslutna. Idag är vi på nytt alldeles för få inneslutna och alldeles för många utanför.
Ömsesidigt kap
Innanför eller utanför fönstret mot omvärlden. Som vd för turnerande Riksteatern har Birgitta Englin alla chanser att innesluta fler i teaterkretsen. I sitt tal på Riksteaterns kongress i Gävle tidigare i maj påminde hon också mycket riktigt åhörarna om att vi har 9 825 mil väg i Sverige, vägar som finns där för att vi ska kunna kommunicera med varandra.
Andra bra ingredienser för kommunikation är humor och självdistans. Det verkar Birgitta Englin ha gott om. Eller vilken annan blivande vd skulle presentera sig med orden: ”Jag har ju aldrig varit vd. Jag tycker ändå att ni precis som jag har gjort ett kap!”.
Våren 2005 märker Riksteatern av vad det kan innebära i praktiken.
Loading ...
