Riktigt så vilt går det inte till numera, bröderna emellan. Trots att Johan (37) är chef över Carl (36). För idag arbetar båda på Cullbergbaletten. Carl som dansare och Johan som konstnärlig ledare.
– Men jag var där först, är Carl noga att påpeka.
Vi träffas under en symbolisk ek utanför Stockholm för att prata om syskonskap och yrkesval. Hur kommer det sig att man väljer samma yrke som sitt syskon och vad innebär det i praktiken? I synnerhet när man som bröderna Inger befinner sig på samma arbetsplats. Är det över huvudtaget ett problem eller enbart en dans på rosor? Vad pratar man om vid julmiddagen när även fru och fru Inger har en fot i dansvärlden? Och hur kom båda in på dans?
Dansade era föräldrar?
– (Johan) Nej, pappa var inredningsarkitekt när vi var små. Nu har han omskolat sig till kognitiv terapeut. Vår mamma ville dansa, men det blev aldrig så. Att vi hamnade här är tack var vår styvmamma som var så förbannad på sina föräldrar för att de aldrig lät henne praktisera något konstnärligt. Hon såg därför som sin uppgift att introducera oss till olika discipliner. Hon mer eller mindre tvingade oss att pröva på exempelvis fiol och Stockholms gosskör! Sedan såg hon ett program på tv om en audition till Operans balettelevskola – och då kastades vi in i det!
Och var började er dansutbildning? Blev det Operans balettskola?
– (Johan) Ja, vi kom båda in där via audition 1978 när vi var elva respektive tio år gamla.
Har ni fler syskon?
– Ja, men vi är de enda helsyskonen. Sedan har fyra halvsyskon, två på pappas och två på mammas sida.
Lekte ni mycket tillsammans som barn?
– (Johan) Ja, det gjorde vi! Vår pappa var ensamstående, så vi fick ganska tidigt börja ta hand om oss själva och se efter varandra, så det har alltid funnits en djup syskonkärlek oss emellan.
Kanske också en beskyddarinstinkt?
– Ja, absolut. Men det har också varit mycket bråk, men när det har kommit till kritan så har vi alltid ställt upp för varandra.
Så gick det några år när ni gjorde internationell karriär på varsitt håll* (se faktaruta). Du, Johan, senast vid Nederlands Dans Theater i Holland. Och du, Carl, vid Ballet du Grand Théâtre i Genève innan du kom till Cullbergbaletten 1998. Och så dyker plötsligt Johan upp hos konstnärlig ledare (2003). Vad tänkte du då? Typ, ”här kommer han igen. När jag äntligen fick lite lugn och ro”.
– (Johan) Förtryckaren!
– (Carl) Nej, faktiskt inte! Johan är i första hand koreograf för mig, sedan kommer det där att vara chef som ett bihang. Det är två olika grejer. Jag tycker att de saker han är gjort är jättebra, att han har en jättetalang.
Men handen på hjärtat, hur är det egentligen med syskonrivaliteten?
– (Johan) Vi har varit ganska skonade från det på grund av att vi aldrig har gått i samma klass. Frånsett ett år på Operan har vi aldrig befunnit oss på samma plats, varken i skolan eller i yrkeslivet.
Och ingen beundra varandra-relation?
– (Johan) Jo, jag beundrar Carl mycket för det han gör på scenen och hans person. Som artist och som dansare!
Men går det att vara objektiv nu när du är konstnärlig ledare för den ensemble som Carl är dansare i?
– (Carl) Det underlättade nog att jag var här innan. Och alla har ju sina roller att fylla.
Men Johan, kan du vara objektiv eller tänker du: ”där är min älskade bror. Honom måste jag vara snäll mot”!
– (Johan) Det kan nog bli tvärtom, att man blir hårdare mot dom man tycker om!
Att föräldrarollen tar över?
– (Johan) Ja, jag har tänkt mycket på det där eftersom även min fru är dansare i Cullbergbaletten (Carolina Armenta, reds.anm), så jag har haft många sådana duster – även när hon dansade i Nederlands Dans Theater och jag koreograferade. Klart att dom man står nära förlorar man lättare tålamodet med. Men jag kan ändå känna objektivitet.
Så både Carl och Carolina är två dansare som alla andra i ensemblen för dig?
– Jo, jag tycker nog att jag kan separera de relationerna från yrkesrollen.
Carl, är det samma sak för dig eller kan du bli extra förbannad på Johan i yrkeslivet just för att han är din bror?
– Jo, det kan faktiskt vara så: Hur vågar du kritisera det jag gör? Men det är ju så vi jobbar med dans. Samtidigt, eftersom han är min bror, kan kritiken träffa på ett mer personligt plan. Logiskt kan jag ta till mig den, men i hjärtat kan jag tänka att ”min bror tycker jag är dålig”. Men det hade jag nog mer problem med i början.
– (Johan) Ja, du kan faktiskt bli lite sur ibland!
För någonstans ligger det väl undermedvetet, allt från hur man slogs i sandlådan till att man inte fick en lika fin julklapp, en konkurrenssituation?
– (Johan) Visst är det så.
Hur är det annars i privatlivet? Umgås ni?
– (Johan). Ja, vi bor jättenära varandra på Söder. Och så har vi varsin dotter i nästan samma ålder, två respektive tre och ett halvt år gamla .
Men hur är det med samtalsämnena på exempelvis julafton? Blir det bara jobbsnack?
– (Johan &Carl) Vi försöker nog båda två att inte prata dans privat.
Som en medveten handling?
– (Johan) Ja, fast samtidigt kan det bli lite märkligt, för någonstans skulle man som syskon vilja tala om sådant som är jobbigt. Men jag vill försöka hålla honom ”ren” eftersom vi också har en relation som chef och anställd, det är en medveten handling.
Så det blir många roller att hålla isär.
– (Carl) Ja, men det handlar om en lojalitet mot mina kollegor, att jag inte har en egen ingång till information från Johan. Då utnyttjar ju jag det. Och de andra dansarna i ensemblen talar aldrig med mig om Johan.
– (Johan) Men folk snackar ju alltid ändå!
– (Carl) Jag hör ju aldrig något, så på ett sätt är jag annorlunda behandlad av mina kollegor.
– (Johan) Det är en balansgång för alla, så i krissituationer kan det bli lite komplicerat.
Har det hänt någon riktigt ”krisigt” någon gång?
– (Johan) Ja, det var lite känsligt när några ur ensemblen var tvungna att gå i våras. I och med att både jag, Johan och min fru Carolina tillhörde dem som blev kvar.
Vad pratar ni om när ni inte pratar dans?
– (Carl) Inte så mycket, faktiskt! Vi är ganska olika. Johan är mer socialt begåvad än jag. För min del kan det gå flera veckor utan att jag träffar någon.
– (Johan) Ja, du är nog mer en hemmaman! Själv gillar jag att gå ut och käka på restaurang och så!
Så ni går inte precis ut och partajar ihop?
– (I en mun) Nej, absolut inte! Vi jobbar så mycket och så har vi ju barn båda två, men det har förstås blivit ett sätt i sig att umgås – med barnen!
Dags för repetition inför ett stundande gästspel på Gran Teatre del Liceu i Barcelona. (2 – 7/9). Därefter står ett gästspel i Schweiz på tur (15 – 16/9). Och i mitten av oktober bär det iväg till USA och San Francisco (14 – 17/10). Sedan blir det ytterligare ett gästspel i Spanien, närmare bestämt i Madrid (27 – 30/10).
Först i november kan hemmapubliken se Cullbergbalettens Brus i Helsingborg (9-10/11).
Men hur det går med syskonskapet när det prövas ytterligare genom mycket resande kom vi inte in på i just det här samtalet.
Loading ...
