Det var när han slutade att skriva ”teater” som hans första pjäs kom till. Daniel Karlsson, aktuell med Oberörbara på Östgötateaterns ”Ung Scen” i februari, är egentligen filmmanusförfattare. Han går sista året på Dramatiska Institutets filmmanusutbildning, och det var också med hjälp av sina erfarenheter från filmskrivandet som han hittade det tonfall han behövde för sin pjäs.
Oberörbara handlar om några ungdomar i en svensk stad som drömmer sig bort från kylan och ledan och i hemlighet delar känslan av att på en gång vara utvalda och misslyckade.
Dikten som till slut blev en pjäs
Pjäsen har sitt ursprung i en dikt som Daniel Karlsson skrev för några år sedan, men när han skulle omvandla den till pjästext körde han fast.
– Jag försökte väldigt medvetet att skriva för teatern och tänkte mycket på hur man gör scenbyten och hur man ska lägga ut texten i dialogerna – men det blev inte bra.
– Till slut fick jag hjälp från min regissör, Olof Hansson (även han DI-elev), att släppa ”teatertankarna” och göra som i filmskrivandet: skriva situationer i stället. Då fungerade det.
– Det finns för mycket respekt för det skrivna ordet inom teatern. Som filmmanusförfattare får man vara beredd att ta mycket stryk, att få skriva om sin text många gånger. Men det finns också något bra i det: att man ger och tar med det gemensamma verkets bästa i åtanke. Och det var när vi började arbeta på det sättet, jag och Olof, som jag kom vidare med pjästexten.
Linköping bra spelplats för pjäsen
Att Oberörbara sätts upp i Linköping, en medelstor svensk stad, tycker Daniel Karlsson är bra.
– Linköping liknar Umeå, där jag växte upp. Det är ett sånt ställe där man plötsligt frågar sig: ”Varför kan man inte köpa godis i den här stan efter klockan sju?” Nu är det väl inget tjechovskt ”Till Moskva!” i min pjäs, men en längtan bort finns där. En vag uppfattning om vad som finns bortom kylan och tristessen.
Daniel Karlsson menar att den där dubbla känslan av otillräcklighet och utvaldhet som han beskriver i pjäsen är ganska allmän. Den är varken något speciellt småstadsfenomen eller mer typisk för konstnärssjälar.
– Möjligen är den lättare att bära för den konstnärlige, eftersom han kan använda sig av den i sitt skapande. Hos andra kanske den stelnar till besvikelse.
”Äldre kanske upplever ungdomsnostalgi”
Oberörbara kommer att spelas för ungdomar i årskurs åtta och uppåt, även för gymnasiet och för vuxna.
– Klass åtta är kanske lite lågt. Jag tror att man förstår pjäsen bättre om man är i gymnasieåldern. Och jag har i och för sig aldrig tänkt på den som en ungdomspjäs. Antagligen kommer den att upplevas olika i olika åldrar – dom lite äldre kanske rentav upplever en ungdomsnostalgi.
Loading ...
