Edit Kaldor sitter vid ett tangentbord med ryggen vänd mot publiken och skriver på en skärm som projiceras i fonden. Hon, d v s kvinnan i pjäsen, växlar mellan wordfiler och hemsidor, skriver brev till myndigheter, spionerar på sina grannar med hjälp av en webkamera och sorterar händelser i sitt liv genom att spara eller deleta mappar och filer.
Men kan en timme framför datorn verkligen bli teater?
Nummers Kristjan Saag ställde frågan till Edit Kaldor.
– Jag tycker situationen är väldigt teatral. Det som händer i den här kvinnans medvetande kan inte visas på annat sätt än i en teatersituation framför en en uppmärksam publik. Det skulle inte fungera på en konsthall, t ex, med en publik som kommer och går. Dessutom har jag en bakgrund i experimentell teater, så det var naturligt för mig att göra en föreställning av den här historien.
Annorlunda publikkontakt
Vad kom först, historien eller tanken på att göra en datorpjäs?
– Både och. Jag ville göra en föreställning med ensamhet som tema och tyckte att datorsituationen passade för det. Sen jag insåg ganska snart att jag behöver en story. Och den fann jag en liten berättelse som jag redan hade skrivt.
Hur mycket är bestämt på förhand och hur mycket är improvisation?
– Det mesta är strukturerat, men det finns alltid en dialog med publiken, även om jag sitter med ryggen emot. Jag påverkas av publikens reaktioner; rösterna i mitt medvetande säger olika saker beroende på vad som händer i ögonblicket, och det i sin tur påverkar vad jag gör på datorn.
Märker du någon skillnad på en ung, mer datorvan publik och en medelålders teaterpublik?
– Jag har inte spelat så mycket för riktigt unga, däremot märkte jag skillnad på yngre och äldre i publiken när jag spelade i Italien och i Argentina. Den unga delen av publiken accepterade teaterformen medan den äldre verkade ha mer förutbestämda åsikter om vad som är teater och vad som inte är det. Jag tror det har mycket att göra med datorvana – den är inte lika utbredd i dom länderna.
Vad gör du när du märker att publiken inte är med på noterna?
– Jag saktar ned. Det brukar fungera bäst. Eftersom det är en rätt sorglig pjäs som handlar om ensamhet och rädsla så kan jag inte spela särskilt mycket på humor eller spänning, det fungerar inte. På samma sätt om publiken är alltför lättroad: då håller jag mer på strukturen, försöker att inte låta mig frestas till lättköpta poänger.
Kan den här typen av teater utvecklas ytterligare?
– Det är svårt att säga. Men det jag tror är viktigt med pjäsen är att den skapar en dramatisk situation av själva tankeprocessen, av hur tankar formuleras. Och den gör det torrt, utan språkliga manér. Det kanske går att bygga vidare på.
Loading ...
