Utanför ingången till Folkteatern står en blågrön permobil. Den är Ewa Harringers. Inne i salongens dunkel går hon med rullator och väntar på att få spela en av de första scenerna i föreställningen Flickan som trodde på drömmar. Undertiteln är ett liv i skuggan av MS och är Ewa Harringers egen berättelse om sitt liv. När publiken är på plats och ljuset går upp över scenen är rullatorn undanställd. Och Ewa Harringer går själv upp på scenen tillsammans med Elina Eriksson, som spelar Ewa som ung. En liten ramp är uppbyggd fram till scenkanten.
Lite senare säger Gugge Sandström, chef för Folkteatern, och en av dem som har uppmuntrat Ewa att skriva en pjäs som sitt liv:
– Hinder är vardagsmat för Ewa Harringer. Hon är det levande beviset för att den mänskliga viljan är starkare än allt annat. Det här med att vara en försiktig teaterchef har jag helt fått lägga åt sidan medan vi har arbetat med den här föreställningen.
Som en tandläkarbedövning
Ewa Harringer kom in på scenskolan i Malmö 1971. Då var hon nygift och under utbildningen fick hon sitt första barn. Filmsekvenser från den tiden ingår i föreställningen. En ung Ewa dansar, klänningen fladdrar, håret flyger i vinden.
– Det konstiga är att jag fortfarande identifierar mig med den unga kvinnan som dansar i filmen. Min självbild är att jag fortfarande ser ut så. I själva verket är jag ju en småfet och orörlig 52-åring, säger Ewa Harringer.
Det har gått snart 30 år sedan hon drabbades av sitt första MS-skov. Då var hon 23 år. Mitt i allt det lyckliga med man, barn och dans gjorde sjukdomen entré och förändrade Ewas liv för alltid. Det första skovet beskriver hon som en känsla av att vara påverkad av en kraftig tandläkarbedövning.
Åren går och Ewas tillstånd förvärras. 1986 spelar hon sin sista föreställning med den fria teatergrupp i Göteborg som hon har jobbat med.
– Då började jag påverkas fysiskt, mitt ben släpade. Man måste vara frisk för att kunna spela en roll. Alla karaktärer kan ju inte ha en rullator på scen. Även om jag kan bli förbannad på att handikappade syns för lite på film och teater, säger Ewa.
Sonen också på scenen
Hon trodde inte att hon skulle kunna spela teater igen, och sökte sig bort från allt som påminde om livet på scenen.
– I många år ville jag inte ha med teater att göra överhuvudtaget. Men så började min son Josef att spela och då gick jag naturligtvis för att titta på honom. Jag grät alltid efter föreställningarna för att jag saknade att stå på scen själv så mycket, säger hon.
Men sjukdomen gjorde det omöjligt för Ewa att arbeta. I flera år handlade hennes tillvaro om att överleva.
– Jag har varit väldigt dålig. 1990 var jag döende, säger Ewa Harringer.
Hon har varit så sjuk att hon varken kunnat sitta upp eller prata. Men hon kämpade och just nu mår hon bättre än på länge. Enligt Ewa beror det bland annat på en alternativ behandlingsmetod som fungerar bra.
– Idag tror jag att en stor del av sjukdomen är psykisk. Och att det handlar om att bearbeta sina trauman. Min pappa hade också MS och dog ung. Det är ett trauma för mig.
Tre års arbete med manus
Pappan spelar en stor roll i föreställningen. Det var han som lärde Ewa att tro på sina drömmar. Och medan Ewa Harringer har skrivit på sitt manus har hon ofta känt att pappa suttit på hennes axel och uppmuntrat henne.
– Det är många som har frågat var jag fått min starka vilja ifrån. Jag tror att den kommer ur att jag fick ovillkorlig kärlek som barn. Det är viktigt. Men det är lika viktigt att påpeka att jag är en vanlig människa. Alla kan göra vad jag har gjort, säger hon.
Det har tagit tre år att jobba fram föreställningen. Ewa berättar att hon periodvis har tyckt att det varit svårt och jobbigt att skriva manus. Kanske inte så mycket på grund av ämnet som att hon aldrig skrivit dramatik förut. Dramaturgen Hasse Carlsson har hjälpt henne att bearbeta texten.
– Han har fått mig att förstå vad dramatik verkligen är. Jag har valt situationer som har varit vändpunkter i livet. En av mina favoritscener är när flickan i pjäsen får sin första rullator. Det finns så mycket känslor där. Skam, rädsla, tankar på vad sonens kompisar ska tycka, men trots allt känslan av att det måste gå. Vi fixar den här situationen också.
En familjesjukdom
Ewa tycker att Flickan som trodde på drömmar handlar lika mycket om den sjuka som alla anhöriga till den som drabbas. Enligt Ewa blir den som lever nära en MS-sjuk lika påverkad av situationen som till exempel anhöriga till en missbrukare.
– Jag har varit gift två gånger och jag förstår mina före detta män. Deras situation är inte lätt. Men många familjer går sönder helt i onödan. Om man hade erbjudits stödsamtal tror jag att mycket hade gått att undvika. Men allt sånt får man fixa själv, säger Ewa Harringer.
Med ett par dagar kvar till premiären är hon förväntansfull och lite nervös. Längtan efter målet har varit stark – att äntligen få stå på scen igen.
– En gång skådespelare alltid skådespelare. Har man en gång upplevt känslan av att ha hitta hem, funnit sitt rätta sammanhang i att spela teater. Då finns inget som går upp emot det, säger Ewa Harringer.
Loading ...
