– Det är jätteroligt! Och själva arbetet är inte så skilt från konst för när man gör en utställning så handlar det inte bara om tavlor på väggen, utan jag brukar just göra hela rum, förklarar Helene för dagen iklädd hemdesignad kjol med stilfull 50-tals look.
För den breda konstpubliken är Helene Billgren ändå mer känd som kvinnan med den vassa kolpennan. Hennes underfundiga och humoristiska teckningar skildrar ofta flickor, sjuksköterskor och hästar, flickgulliga motiv som i Helenes bildvärld förskjuts några snäpp till i perspektivet så man ser något annat, helt oväntat, bakom den förutfattade ytan. Men hon gör också skulpturer och objektinstallationer av större mått och har haft mängder av utställningar alltsedan 1985, varav flera stora – som den uppmärksammade separatutställningen på Färgfabriken i Stockholm 1999.
Farliga flickrum
Men vi träffas alltså för att tala om teaterscenografi som Helene snubblade in på först 1998 när hon blev tillfrågad av regissören Agneta Elers-Jarleman. Sedan dess har det blivit fyra scenografier för Unga Riks: Funderingar kring en mördares moral, Vedervärdiga verser, Regnbågsrummet och nu alltså aktuella Dr Seuss ordinerar.
Den som har sett någon av ovanstående föreställningar kan konstatera att mycket av hennes kända konstnärssjäl återspeglas även här: rum fyllda av multifunktionella ”pryttlar”, vilka ger ett allmänt kaotiskt och hemtrevligt intryck. Och kläder som fiffigt kan återvändas i flera rollsammanhang. För så har föreställningarna hittills varit för Helene. I Vedervärdiga verser gjorde Anna Lyons ett oräkneligt antal roller, ibland utan scenbyte, och Dr Seuss är dramaturgiskt uppbyggd på samma sätt.
– Ibland brukar jag tänka: varför får jag så konstiga pjäser där folk ska förvandlas hela tiden? Kan jag inte bara få ett rum med en mamma, en pappa och ett barn, en pjäs med bara en kostym här och en där!
Kanske en Norén-pjäs med svarta Armani-kläder till alla roller?
– Nej, men gud vad tråkigt! Det sade de faktiskt på Riksteaterns kostymförråd: ”Vi har inte så mycket gamla kläder, för nu förtiden är det ju bara t-shirt- pjäser”.
Blomorgie
Nej, för Helene Billgren verkar snarare motsatsen till stilrent och enkelt vara attraktivt. I Dr Seuss ordinerar bjuds publiken på en riktigt orgie i engelskt Laura Ashley-blommigt.
– Ja, det är grymt blommigt. Kläderna, fåtöljen – och allt annat är tapetserat blommigt, till och med spisen. Jag tror att jag kommer att skrika själv när jag ser det, utbrister Helene entusiastiskt vid tanken på denna ”blom boom”.
Och vad är då helhetstanken med allt detta blommiga?
– Jag tycker att blommigt är väldigt fint och så ger det en känsla av naturen, hur den bokstavligen tar sig in i rummet. Sedan får det representera mannen i pjäsen som är lite rörig. I min värld har han blivit en trädgårdsmästare som far omkring lite och vill sprida ut sig, medan den andra personen, kvinnan, vill ha allt på plats.
Två nyckelord Helene och regissören, Daniel Goldman, jobbade med under scenografiarbetet var just ”Kaos” och ”Ordning”.
– För att göra scenen ännu mer kaotisk ville jag, förutom allt det blommiga, få med två grejer som inte passar ihop och det fick bli en spis och en fåtölj. Så fick allting var på hjul, vilket gör att man både kan ställa inredningen fin och göra den just rörig! Sedan finns det en massa slingerväxter som man kan trassla in sig, vilket verkligen kan ställa till det.
Hur tycker du att scenografi ska fungera i en föreställning?
– Eftersom jag inte är vid teatern tänker jag inte så. Jag bara gör det jag tycker. Sedan blir det som det blir. Jag är ju ingen scenograf utan jag kör mycket av min värld och min konst, delar av det, uttrycker sig Helene ödmjukt.
Det är ju ett kreativt samarbete mer än konstnärskapet. Om det skulle vara någon i ensemblen som absolut inte har samma tankeassociationer som du, skulle du backa då eller är du beredd att kompromissa konstnärligt?
– Jag är inte så himla rigid. Om det sedan beror på att jag är osäker eller velig, det vet jag inte, men går man in i ett sådant här jobb måste man vara inställd på att ett samarbete ska kunna fungera.
Skillnaden mellan gallerikonst och teaterscenografi är förstås också att sistnämnda måste vara praktiskt funktionell.
– Innan man har sett att grejerna fungerar får man hjärtklappning. Blir det fartigt och roligt eller blir det fult och inte så bra? En sak är ju att rita jättesöta små teckningar, men här gör jag någonting som ju ska fungera på scenen!
Helene exemplifierar med en boll som liksom allting annat i Dr Seuss är på hjul.
– Jag tycker själv att det är skitroligt, men en 4-åring kanske bara tycker att det är konstigt. Det kanske inte riktigt är deras bildspråk.
Och hur ser din arbetsprocess som scenograf ut? Du sitter alltså här i din atelje på Rehnsgatan och gör skisser som du sedan skickar vidare till teatern. Du gör den inte själv rent fysiskt?
– Nej, först ritar jag upp skisser. Sedan har jag ett möte med bland annat regissören och gillar dom vad jag presenterar, så fortsätter vi på den linjen. Så småningom blir det något som vi båda tycker är bra och så visar vi det för resten av ensemblen. Därefter lämnar jag över arbetet till verkstäderna.
Men du gör lite grejer själv?
– Ja, jag har dekorerat skor och broderat klänningar, men göra de stora grejerna gillar jag inte.
Typiskt kvinnligt?
– Ja, (gapflabb). Jag kan inte rå för det, men jag gillar att brodera och fixa!
Loading ...
