Skådespelaren, regissören och dramatikern Jeremy Weller är 41 år och bosatt i Edinburgh, Skottland men har hela världen som arbetsfält. I slutet av 80-talet startade Jeremy The Grassmarket Project (GMP) i Edinburgh.
Syftet med projektet är att använda teaterns episka form för att återberätta ”vanliga” människors berättelser; att ge människor en möjlighet att uttrycka sig – människor som inte i sina vildaste fantasier kunde tro att dom hade något av intresse att berätta.
Jobbar med utslagna
Målsättningen med GMP har varit – och är fortfarande – att ge samhällets utslagna en röst. Jeremy Weller har i sina pjäser iscensatt olika levnadsöden, i sin grupp låter han amatörer jobba sida vid sida med professionella. Han har arbetat i fängelser, på mentalsjukhus och med tonårsgäng i flera storstäder.
Bland annat arbetade han med ett ungdomsgäng i New York 1999 och satte upp pjäsen This is the Real! med PAL Armory Players. Han är dock mest känd för sin kontroversiella trilogi Glad, Bad och Mad som under 90-talet vunnit var sitt första pris vid Fringe-teaterfestivalen i Edinburgh.
Jeremy Weller kommer från en fattig, otrygg arbetarklassbakgrund. ”Jag kommer inte från någonstans” säger Jeremy Weller själv, ”Jag växte upp över hela England. Vi levde på ett trettiotal olika platser. Jag kunde gå till skolan på morgonen och på eftermiddagen hade vi flyttat och jag var satt i en ny skola efter lunch. Vi var ständigt på flykt från fattigdom och levde i några verkligt fattiga och tuffa områden.” Som tonåring var han på gränsen till kriminell. Han fick lära sig att ta hand om sig själv: ”Innan jag fyllde sjutton hade jag aldrig ägt en bok, än mindre läst någon. Så jag vet vad det är för en kick kidsen får av att bryta
mot alla regler”.
1989 mördades Jeremys yngre syster Caroline av sin man: ”Vi stod verkligen varandra nära. Det var för att vi hade haft en så konstig barndom – levt som små zigenare – vi relaterade till, och brydde oss verkligen om, varandra. Jag kommer aldrig att komma över hennes död.”
Pjäs om självmordsbenägna fångar
1995 satte Jeremy Weller upp pjäsen 20:52, vilket är beteckningen på det formulär som i England används för att sätt fångar under bevakning med 15- minuters intervaller eftersom det föreligger en risk för självmord. I pjäsen diskuterar Weller det faktum att antalet ”självmord” i brittiska fängelser ökat markant under 90-talet. Här finns en parallell till Lars Noréns pjäs 7:3 där termen 7:3 står för fångar som är dömda för en viss typ av våldsbrott. Jeremy har även skrivit One Young Man som baserar sig på den 27-årige William McLeods död i Saughton-fängelset i väntan på rättegång för väpnat rån.
Krigsförbrytare i central roll
För två år sedan satte Jeremy Weller upp Soldiers i vilken professionella soldater berättade om sina krigsupplevelser. Pjäsen utgick ifrån den kanadensiske krigskorrespondenten Jane Kokans erfarenheter. Två av dom fyra medverkande soldaterna tillhörde den bosnisk-kroatiska armén, HVO. Produktionen höll på att gå i stöpet när före detta soldaten och krigskorrespondenten Ken Lukowiak under en tv-intervju riktade anklagelser om krigsförbrytelser mot den bosniske generalen Nick Glasnovic som spelade en central roll i föreställningen.
Dagen efter tv-sändningen flydde Glasnovic landet. Jeremy Weller tvingades gå ut i pressen och medge att han och teatern – The Traverse – varit ”naiva” när man anställde Nick Glasnovic och inte kollat upp hans förflutna tillräckligt väl – en situation som starkt påminner om den som Riksteatern, Lars Norén och producenten Isa Stenberg hamnade i när 7:3-projektet förlorade fotfästet i och med morden i Malexander.
Soldiers fick slutligen sin premiär. Föreställningen diskuterar frågeställningar av typen ”när blir det möjligt att döda?” och ”vad händer med en person som har dödat?”. På frågan ”kan teatern vara ett forum för att diskutera frågor av det här slaget?” så är GMP:s svar ett tveklöst ”Ja”.
Precis som med 7:3-debatten i Sverige var det som upprörde den skotska kritikerna inte ämnet i sig, utan att förövarna själva stod på scen. Men det var en åsikt som inte delades av alla. Teaterkritikern Lyn Gardner skrev den 1 september 1998 så här i The Guardian: ”Att hävda att Glasnovics militära bakgrund skulle diskvalificera honom från att kunna ha något meningsfullt att berätta om krig, är samma sorts resonemang som leder till att Mary Bell och Myra Hindley avfärdas som ingenting annat än monster. Är det ändå inte mer konstruktivt att försöka förstå än att demonisera? Wellers arbete utgår från uppfattningen att konst kan rymma verkliga ting och att sanning är något subjektivt – en erfarenhet som måste genomlevas. I GMP:s produktioner tolkas inte sanningen, den tillåts klinga direkt ifrån källan. Den framställer en värld utan änglar eller syndare, en värld där pedofiler och mördare har lika stor rätt att berätta om sina erfarenheter som alla andra.”
Wellers genombrott
Weller slog igenom i slutet av 80-talet med pjäs trilogin ”Glad”, ”Bad” och ”Mad”. ”Glad” skrevs i samarbete med – och spelades av – hemlösa i Edinburgh. Trilogins andra del – ”Bad” – framfördes av unga fångar från ett skottskt fängelse. ”Bad” handlar om en lärare som arbetar i ett fängelse. Jeremy Weller arbetade själv under ett par år i ett fängelse.
Utgångspunkten för ”Mad” var den fyra dagar långa audition som Jeremy Weller arrangerade efter att ha annonserat i Edinburghs lokalpress. Tjugotvå kvinnor hörde av sig och åtta av dom valdes slutligen ut för att på scen berätta om sina livsöden och personliga erfarenheter av mentalsjukdom. Endast ett fåtal hade tidigare erfarenheter av skådespeleri. ”Mad” kom att handla om allt från anorexi till misshandel, depression och sammanbrott.
I en intervju – med anledning av urpremiären på ”Mad” – förklarade Jeremy Weller upprinnelsen till varför han valde att skriva en pjäs om just mentalsjukdom:
”Om du tänker på hur mycket Prozac som är i omlopp så inser du hur vanligt det är med depression, på alla nivåer i samhället. Depression är en form av mentalsjukdom, ändå är ämnet i vår del av världen omgärdat av ett starkt tabu.
Jag valde att kalla den här pjäsen för ”Mad” med avsikten att belysa vårt hycklande förhållningssätt till mentalsjukdomar – och också för att visa att det finns humor där också.” ”Mad” hade Sverige-premiär 8 december 1999 på Teaterhögskolan i Stockholm i regi av Christian Tomner.
Jeremy Weller utgår från videofilmade djupintervjuer och gruppimprovisationer. Likt en journalist lägger han stor vikt vid förarbetet. Det här research-arbetet fungerar sedan som utgångspunkt för processdramaturgi. Arbetssättet har fungerat väldigt väl i Tyskland där Jeremy bland annat arbetat på ”Volksbühne”. För närvarande arbetar han med en ny film – ”Kanun”. Filmen handlar om några albanska flyktingar som flyr till Hamburg. Jeremy arbetade fram manuset på plats i Albanien. Gatorna i norra Albanien är kantade av barer; överallt sprit, prostitution, knark och mentalt avtrubbade soldater med färska krigserfarenheter.
’
Trots att Jeremy Weller dränkts i utmärkelser och internationella teaterpriser
har han till stor del ignorerats av det engelska teateretablissemanget. Dramatikern Sarah Kane – som oväntat hängde sig i sin lägenhet i London förra året – har vid flera tillfällen uttryckt en önskan att, tillsammans med Jeremy Weller, arbeta fram en delvis biografisk pjäs för Royal Court Theatre i vilken hon själv skulle agera. Det var GMP som lockade Sarah Kane att överhuvudtaget börja skriva. Hon hyllades under sin levnad som en av Englands mest begåvade dramatiker i den yngre generationen. Om Wellers pjäs ”Mad” har Sarah Kane sagt, ”att den är den enda teaterpjäs som har förändrat mitt liv”.
Jeremy Weller undviker – trots en gedigen konstnärlig utbildning vid Goldsmiths Art College – systematiskt det som anses som konstnärligt. Han har sagt att ”allt som kan passera som konst i vårt samhälle är till för att söva ner människor – jag är väckarklockan.” Redan under tiden på Goldsmiths började Weller intressera sig för det dokumentära greppet. Inspirerad av antropologiska fotografier från 20- och 30 talet planerade han en utställning som skulle visa – i en serie glasmontrar ”levande skulpturer” eller ”mänskliga readymades” föreställande olika människotyper tagna direkt från det engelska klassamhället.
Under en tid studerade Jeremy Weller för Tadeusz Kantor i Krakow. Hos radikal-avantgardisten Kantor insåg Jeremy att teater inte behöver vara en ”klubb för inbördes beundran”. Teatern borde kunna fungera som en offentlig plattform som kan ge människor möjligheten att utforska sina egna, individuella uttryck och kommunicera med sina medmänniskor på ett mer direkt sätt. Som alla sanna revolutionärer strävade Kantor efter att återbörda konsten till sin ursprungliga sociala funktion och användbarhet. Weller upptäckte att han hade samma ambition. Han började basera pjäser på verkliga personer och händelser.
Jeremy Wellers filosofi går ut på att presentera icke estetisk, oanalyserad rå-data; det handlar om ett direkt tilltal, inte abstrakta intellektuella koncept.
Han driver ett slags socialt forskningsarbete, hans pjäser kan kanske i någon mening mer betraktas som sociologiska fältstudier än som konstverk. Det här arbetssätt påminner om sociologen Loïc J. D. Wacquant som bl a har skrivit en avhandling om boxning – ”Theory and Society” – som bygger på deltagande observation vid en boxningsklubb i ett slumområde i Chicago.
Loïc Wacquant kallar sin observationsmetod för ”ethnopraxis” vilket innebär
att forskaren inte gör sina observationer från utsidan utan från insidan; forskaren måste underkasta sin person samma villkor vad gäller tid, plats och kropp som studieobjektet. Forskaren måste bli sitt eget objekt – i föreliggande fall – själv bli boxare. Så akademikern Wacquant steg själv in i ringen och blev utskrattad.
Men efter tre år sparrade Wacquant mot professionella boxare och hade vunnit
de övrigas respekt: han hade lyckats närma sig fältet från insidan genom att – de
facto – bli en annan.
Genom att själv förvärva den praktiska – kinetiska- kompetensen menar sig Wacquant kunna nå en kunskap om köttet som inte kan artikuleras, han kallar det
ett ”köttets sociologi” – en sociologi som slår en båge mellan kropp och medvetande. En liknande filosofi verkar prägla journalisten Günther Wallraffs arbete. Wallraff gjorde sig känd under 70-talet för ett antal avslöjande artiklar – bl a om gästarbetare i Tyskland – där en förklädd Wallraff satte sig själv i en gästarbetares ställe.
Om Loïc Wacquant skulle liknas vid en sociologins Günther Wallraff så är i så fall Jeremy Weller dramatikens motsvarighet: genom att försätta sig i en verklig situation tillägnar sig Jeremy Weller den kunskap som krävs för att skildra en viss sorts livserfarenhet – från insidan.
Loading ...
