Det är inget snack om att 25-årige Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött, som handlar om femtonårige Halims uppror mot den svenska Integrationsplanen, fyllde ett tomrum när den kom ut i höstas.
Inte för att romanstoffet egentligen är något nytt – åtskilliga svenska författare har genom åren gjort upprepade försök att skildra och problematisera den så kallade invandrarungdomens livsvillkor och gjort kapitala magplask nästan varje gång – utan för att Ett öga rött till så stor del bygger på egna erfarenheter, på upplevelser av såväl självvalt utanförskap som den ängsliga längtan efter att passa in.
Inre liv blev monologer
Framgången med Ett öga rött kröntes nyligen med utmärkelsen Årets debutant, ett prestigefyllt pris på 100 000 kronor som delas ut av Borås Tidning, och nyheten att boken förmodligen blir film nästa år.
Samtidigt spelas en dramatiserad form av Khemiris debutroman på Angereds teater i Göteborg. Huvudrollen Halim spelas av 21-årige Bahador Foladi – som tidigare gjort flera smått briljanta porträtt på Angeredsteatern – och rollen som Halims pappa görs av Kave Foladi, Bahadors far även i verkligheten.
Khemiri var dock inte inblandad i manusarbetet och följde heller inte repetitionerna i någon större utsträckning.
– Jag blev faktiskt förvånad när de frågade om de fick dramatisera min bok, säger han.
– Jag undrade hur de tänkte göra det, hur de skulle gestalta och föra över de drömmar och sympatier som Halim känner och upplever och som boken till så stor del bygger på. Men när jag träffade regissören, Jenny Andreasson (se intervju i Nummer), som också gjorde dramatiseringen så blev jag genast ganska lugn. Och det där med Halims inre liv löste sig i och med att monologer fick stort utrymme i Jenny Andreassons dramatisering.
Öppen för andras tolkningar
Det främsta skälet till att Khemiri valde att inte lägga sig i manusbearbetningen var att han kände sig färdig med Ett öga rött.
– Jag lämnade mitt slutmanus till förlaget för över ett år sedan, säger han.
– Jag hade gått vidare och kände att det inte skulle vara bra om jag deltog i det arbetet. Jag tyckte faktiskt dessutom att det var lite skönt att lämna över texten och se vad andra skulle hitta i den, vad andra skulle framhäva för teman i en teateruppsättning.
I Ett öga rött kryssar Halim fram mellan sina olika identiteter. Han är tankesultanen som med sina storslagna visioner ska sätta en blåslampa i häcken på politikerna – skyldiga till det Halim kallar för Integrationsplanen som bygger på att människor med utländsk bakgrund ska knipsa av rötterna till sina kulturer och anpassa sig – men även såväl en halvligist som en i botten ganska skör kille som saknar sin döda mor och suktar efter klasskamraten Marits uppmärksamhet.
Rollspel som centraltema
Också Halims lätt deprimerade och vinpimplande pappa söker omforma sitt jag. Han strävar efter att passa in i svenska samhället och vänder till och med sitt vänsterpolitiska förflutna ryggen genom att börja köpa Jaffa-apelsiner från Ariel Sharons Israel.
– Elementet rollspel är ett av min boks viktigaste teman, säger Jonas Hassen Khemiri.
– Alla gestalterna i Ett öga rött försöker på ett eller annat sätt att vara någon de inte är och jag tror att det kan bli effektfullt på scenen. Det är nog främst det jag ser fram emot att se hur man förvaltat i Angeredsteaterns uppsättning. Att Halim i en sekvens i boken läser Ibsens Peer Gynt och dissar den totalt kan dessutom bli en kul metakommentar på scen. Än roligare, när man tänker på att Ett öga rött snart ges ut i Norge.
Identitetslös teater som efterapar
Trots att Jonas Hassen Khemiri varit så gott som osynlig i arbetet med att överföra debuten till teaterform har hans intresse för att skriva dramatik väckts. Särskilt sedan brodern Hamadi kom in på Teaterhögskolan i Stockholm.
– Jo, det har blivit en del diskussioner, säger Khemiri.
– Och jag har en hel del att invända mot mycket av den teater som spelas i dag. Jag förstår exempelvis inte varför man inte utnyttjar och förvaltar teaterformen bättre än man gör. Att man inte utnyttjar att man har folk på scenen som gör något här och nu, i stället för att försöka efterapa andra konstarter och mediaformer. Ett bra exempel på det där är A Clockwork Orange som går på Dramaten nu och där man släpat in tv-apparater på scenen och låtit formspråket inspireras av dokusåpan. Man undrar liksom varför när pjäsen är så stark i sig.
Loading ...
