Fördjupning [2004-09-23]

Möte med Lisa Langseth

INTERVJUN. Det blåser i håret på Lisa Langseth när hon poserar på Dramatentrappan.    Medvind kanske. För det går snabbt nu. Den 29-åriga dramatikern är aktuell med inte mindre än tre premiärer inom loppet av tre veckor.

Själv är hon ödmjuk och viftar bort uppståndelsen med ord som slump och tillfälligheter.
   – Det bara råkade bli ett fokus på mig just nu. Den älskade skulle egentligen haft premiär i våras, men sköts upp av ekonomiska skäl.
   Nu går pjäsen i stället upp på Elverket (Dramaten) den 8 oktober. Regisserar gör Lisa Langseth själv. Slättskymning på Upsala stadsteater och barnföreställningen Märk mig på Unga Riks har redan haft premiär.
   Tre mycket olika pjäser till form och innehåll, men visst finns det paralleller. Recensenterna skriver om humor och bit i repliken. Utmärkande är också de intellektuella anspelningarna och framför allt, de självutplånande kvinnoporträtten, gestaltade av professorshustrun Iris i Slättskymning och klassresenären Katarina i Den älskade.
   – Det gör mig arg att kvinnor har en tendens att förminska sig. Den självutplånande människan är intressant och fruktansvärd. I synnerhet Den älskade handlar om en människa som fullkomligt söker upp sin egen undergång.

Med hörlurar som alibi
Rollfiguren i Den älskade heter Katarina och spelas av Noomi Rapace, en ung kvinna som lämnar pojkvännen och arbetet på Marabous lunchrestaurang för Mahler och de stora tänkarna, alltsammans förkroppsligat av dirigenten Adam. Lisa Langseth har börjat upptäcka att texten lever sitt eget liv.
   – Först tyckte jag att den handlade om kulturellt kapital och om den här lågstatusbruden som blir besatt av det högkulturella. Men under repetitionerna kommer vi allt närmare hennes personliga psykologi. Hon är ett slags adhd-tjej, ett stort vrål, som kör sig själv i väggen. Det finns inget stopp. När andra skulle tycka att det räcker går hon ännu längre. Det är spännande med såna människor, men väldigt svårt att tycka om dem.
   Fascinationen för människor går det inte att ta miste på. Lisa Langseth är en iakttagare, som sitter på tunnelbanan med hörlurar som alibi, men freestylen avstängd för att kunna lyssna och observera.
   – Människor är fantastiska, så intressanta och komplexa. Folk gör helt gränslösa saker varje dag. Någon normalitet finns inte. Det är bara någon slags överenskommelse som alla strävar efter.

Fascinerande teaterlek
Hon älskar teatern som form och är betagen av skådespeleriet, trots att hon efter ett år på Kulturamas skådespelarlinje för tio år sedan kände sig fullkomligt skräckslagen vid tanken på att själv stå på scenen.
   – Men när jag regisserar min egen text får jag sätta mig in i skådespeleriet fast det är någon annan som utsätter sig, säger hon och fortsätter:
   – Det är något jäkligt intressant att en vuxen människa år 2004 står och låtsas att hon är en annan inför en publik som är helt med på det. Tänk att det funkar! Många tycker att teatern är fånig, gammal, konservativ och töntig, men jag tror på scenkonsten.
   Vad gäller det egna formspråket strävar hon efter mångfald i uttrycket.
   – Mitt intresse för att skriva dramatik ligger i det att folk pratar på olika sätt och att det går att krocka olika tilltal med varandra, till exempel det högtravande, litterära språket med ett vardagsspråk.
   När det kommer till förebilder är August Strindberg är en av hennes favoriter, brittiska dramatikern Sarah Kane en annan.
   – Hon har betytt väldigt mycket. Dels har hon en inspirerande gränslöshet i sin dramatik. Hon utforskade hela tiden hur hon kunde gå lite längre. Hon står dessutom för ett dramaturgiskt experiment som jag tycker är intressant. Ta till exempel Blasted, där hon spränger hål på sin egen realistiska form och slutar i ickerealism, eller Crave, där vi bara hör röster. Jag skriver inte som hon. Det finns ingen författare jag skulle vilja skriva som, men däremot kan det inspirera med någon som vågar dra det så långt.

Revolutionen får vänta
Men jämfört med Sarah Kane är Lisa Langseths dramatik betydligt ljusare. Inte minst språkmässigt. Det finns en befriande humor i texten och en lek med ord som känns lustfylld och bejakande, trots att hennes ämnen är nog så tunga. Tänker hon medvetet på skrattet som en förlösare?
   – Nej, inte alls faktiskt. Men om du tycker att mina pjäser är roliga blir jag glad. Och på premiären av Slättskymning skrattade faktiskt folk så att man inte hörde replikerna.
   Som relativt ung, relativt nyutexaminerad från DI och en av åtta medlemmar i Elverkets dramatikergrupp, där den uttalade ambitionen är att ”ta fram spännande, ny svensk dramatik” borde det vara lätt att få prestationsångest. Men Lisa Langseth tycks ta situationen med ro.
   – Det finns absolut en önskan om att de unga arga ska komma tillbaka och att vi ska stå för teaterrevolutionen, men det måste man ju verkligen frigöra sig ifrån. Jag tror inte att det händer i dag. Samhället är alldeles för annorlunda mot när till exempel Sex pistols kom. För mig är det inget egenvärde i att vara speciell.
   – Den största press jag känner kommer från mig själv, fortsätter hon. Och det jag är allra mest rädd för är att förlora mina idéer. För om man tappar sig i sitt arbete kan ingen hjälpa en. Då är det slut.

Text & Foto: Anna Hedelius

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare