Agenten vakar på mig som en hök. Jag får veta att ”Ronnie kan tappa rösten”, ”Ronnie får inte trötta ut sig” och ”Ronnie måste koncentrera sig innan föreställningen”.
Ronnie själv bjuder friskt på sig, medan jag å min sida vid det här laget oroligt sneglar mot det halvöppna fönstret. Drar det på honom nu? Kan han faktiskt bli förkyld på grund av den här intervjun med resultatet att alla helgens föreställningar på Södra teatern blir inställda? För med en enda person på scenen som allting hänger på, är förstås förkylningar en känslig sak. Känner han sig aldrig ensam?
– Jo, men det är den bästa formen av ensamhet! Samtidigt är jag inte ensam. Jag har ju publiken och den kontakten är mycket intim, menar Ronnie Burkett och tillägger också dockorna som ett stort sällskap, även om de inte är mer levande än att han slipper betala extra hotellrum eller måltider för dem.
Obegränsade möjligheter
Att ha dockor och inte levande skådspelare på scenen är ett självklart val för Ronnie Burkett som använder sig själv som exempel.
– Om jag bara var en skådespelare skulle jag vara exakt så här lång, ha den här hårfärgen och vara i den här åldern. Det är oerhört begränsande. Att spela med dockor gör att jag kan spela vem som helst var som helst.
Men till skillnad från många kollegor är Ronnie Burkett inte intresserad av att skapa fantasifulla, färgglada trollkonstnärer och häxor, utan är mer för socialrealistiska, verklighetstrogna dockor, vilket alltså verkar vara ett vinnande koncept. Efter nästan tjugo års turnerande världen över, har han skapat den ena succén efter den andra, som Tinka´s New Dress, Street of Blood och Happy. Och nu är det alltså Sveriges tur att få se den senaste skapelsen med den mest modesta titeln hittills, Provenance, ett ord man använder när man talar om exempelvis en tavlas härkomst. Men för Ronnie Burkett har det en betydelse som också kan appliceras på människan:
– Vi är på sätt och vis alltid ägda av någon: våra föräldrar, en religion, skolan, din partner, dina egna barn… Alla anser att du är deras. Jag insåg att vi egentligen inte äger vår egen historia, utan vi representerar snarare hur vi vill bli sedda.
Identitetskris
I Provenance möter vi den excentriske konsthistorikern Pity Beane som förälskar sig i en mystisk målning och bestämmer sig för att ta reda på dess ursprung. På vägen gör hon häpnadsväckande iakttagelser, både om tavlans historia och sin egen identitet. Sökandet för henne till jazzålderns Paris, mellankrigstidens Wien och till ett omklädningsrum på en Kanadensisk skola.
– Det handlar om en frontalkrock mellan den nya och gamla världen. I Kanada tolkades den här föreställningen lustig nog som att ”Det behöver inte vara gammalt och europeiskt för att vara konst längre”. För så är det i Amerika, men nu har vi funnits tillräckligt länge som land för att ha skaffat oss en egen identitet, säger Ronnie Burkett líksom för att övertyga sig själv.
Så Provenance är inte bara en söt liten historia om en kvinna som blir förälskad i en pojke på en tavla?
– Nej, när hon söker tavlans ursprung finner hon en deserterad soldat som har flytt och blivit slagen och våldtagen – som en metafor för kriget. Jag menar att kriget består av ett gäng feta gubbar som sänder unga till slakt. På scenen tror jag det blir ganska provokativt att se en docka våldtas, därför att dockmakaren kanske ses som en allsmäktig Gud. Jag är hans Gud och låter honom bli våldtagen. Så det är knappast bara en söt liten historia.
Föreställningen tar också upp vår tids besatthet av skönhet, våra fantasier kring den och våra behov av att äga den. Hur tänker du kring begreppet skönhet?
– Det moderna samhället är så besatt av skönhet. Se bara på alla glassiga magasin. Jag läser precis en bok av en antropolog som menar att vi är biologiskt programmerade att söka skönhet i livet, så det är inte bara medias fel att vi söker oss till skönhet, det ligger i våra gener.
Ronnie Burkett menar att vi genom världshistorien alltid har kämpat för att bli vackra eller finna skönheten och hur folk har försökt att förstöra den när de inte kan äga den.
– Så jag tänkte att det kunde vara intressant att dra det fenomenet ytterligare till sin spets genom att låta Pity Beane blir kär i en pojke på en tavla. Den här tavlan blir hennes älskare, henne pojkvän. Mer än livet. Så föreställningen handlar också om hur vi objektifierar saker omkring oss. Då behöver man inte ens lära känna personen ifråga, för den vetskapen står bara i vägen för dina fantasier.
Vad som händer Pity Beane är att när hon lär sig den riktiga historien om pojken på tavlan, så är den inte längre vacker och hon måste bli realistisk.
– Det vi vet i världen är det vackra och det groteska, vad som finns där emellan är miljontals människor som bara är vardagliga. Men i slutet av pjäsen lär hon sig att se människorna omkring sig och allas skönhet. Och ser man inte den, tror jag man missar mycket av vad som verkligen är livet – om du bara stirrar dig blind på det som är vackert.
Efter exakt 12,5 minuter signalerar agenten time out. Tid måste sättas för dubbel ljus och ljudcheck. Ingenting får gå fel när en dockteaterstjärna kör sin världsturnerande show. Nästa hållplats: Brighton.
Loading ...
