Två kvinnor, Mary (Anna Carlson) och Barbro (Monica Stenbäck), träffas igen efter många år. De var klasskamrater i byskolan och vänner som unga men valde senare helt olika vägar: Mary blev nunnan Maria Innocentia, Barbro den utlevande konstnären och tvåbarnsmamman. Nu har Mary beslutat att klämma in en träff med sin gamla vän när hon ändå ska på nunnemöte i trakten.
Med det är kammarspelet igång och det är klassiskt. Hemligheter kommer fram, frågor får svar och sår som revs upp för länge sedan lindras, läks kanske. Allt i Barbros ateljé – en numera avhelgad kyrka – där en välutrustad mansskulptur är under tillverkning, där osynliga gäster kommer och går och där altartavlan finns kvar. Scenografin är intelligent och mycket vacker. Altartavlan, ett enormt Jesusansikte är bara glödlampor och strålkastarna som ramar in scenen gör att det närmast blir kyrkligt högtidligt. Ljus och försoning. Eller ljuset i tunneln?
För det är inte oviktigt att det är två äldre damer som möts, inte oviktigt att förkunna att man bör göra upp med sitt förflutna innan det är för sent. Och det görs i Camilla Thulins kostymer, som understryker de två motsatskaraktärerna på ett alldeles strålande vis.
Det känns som om jag har sett den här pjäsen ett åttiotal gånger; det beror på att det är en typisk pjäs av en oerfaren dramatiker. Pjäser som denna spelas och de uppskattas, men de överlever inte. Det är som om dramatikens nyanser, dess stringens, saknas. Och Sunil Munshis uppsättning av Hjärterhus är inget undantag. Den blir mest ett av alla kammarspel man sett och glömt. Men det är utmärkt att det finns två roller till i dramatikhyllan för kvinnor som levt livet och därmed har något att säga.
Loading ...
