De stora svenska drakarna var naturligtvis på plats när Bob Wilsons senaste skapelse hade premiär i grannlandet. Dels på grund av regissörens minst sagt upphöjda status i kombination med att en annan, lokal och svenskbekant statusfigur, nämligen Jon Fosse, stått för manusbearbetningen på nynorska. Men intresset blev inte desto mindre från Sveriges håll tack vare att svenske Henrik Rafaelsen, som tidigare spelat i Wilsons båda uppsättningar på Stockholms stadsteater (Ett drömspel och 3 Systrar), rekryterats till rollen som den unge Peer.
I flera av recensionerna, både svenska och norska, kan man läsa såväl beröm för det visuella som kritik mot Wilsons tolkning av kvinnorollerna. Symtomatiskt nog blev också Svenska Dagbladets rubrik till Lars Rings recension ”Ett vackert sorgespel om kapsejsad manlighet” (Länk: SvD)
Flera av recensenterna konstaterar också att Wilson (inte helt oväntat) står fast vid sin svalt eleganta estetik, som den svenska publiken känner från hans uppsättningar på Stockholms stadsteater, samt gästspelet av hans Woyzeck från Danska Betty Nansen Teatret på Dramaten häromåret.
”Stor skådespelarkonst i stenhård regi” är Dagens Nyheters rubrik och recensenten Ingegärd Waaranperä skriver om svenskens insats att ”Henrik Rafaelsen som den unge Peer är ingen storljugande torparpojke, utan en långt större ande, eller tycker sig vara. Han är också, för ovanlighetens skull, regissörens alter ego.” Om bristen i genusperspektivet skriver Waaranperä: ”Om kvinnors maner och inbördes relationer verkar regissören veta mindre, vilket ger färre detaljer och grövre schabloner för skådespelerskorna att arbeta med.” (Länk: DN)
Aftonbladet kallar uppsättningen ”En frusen McWilson” i rubriken. Recensenten Barbro Westling finner uppsättningen ”förvånansvärt traditionell” och skriver att ”Henrik Rafaelsens unge Peer svänger självmedvetet runt i ljus gamängkostym […] Oerhört många är de scener och scenbyten mellan vilka Wilson klipper och klipper abrupt… en teknik som i ständig upprepning blir ganska tröttande.. Annars är det som vanligt scenbilden som fascinerar” (Länk: Aftonbladet)
Expressens Margareta Sörenson skriver att ”Henrik Rafaelsen […] bär skickligt spelstilen i hela kroppen. Som en karikatyr får hans långa lekamen streckgubbens rörelser” och vidare ”Men när det kommer till texten är detta kanske Wilsons mest traditionella uppsättning. Nynorskan får slå gnistor i urberget, texten lever stark genom bilderna. (Länk: Expressen)
Några av de norska recensionerna hittar du här:
Adresseavisen
Aftenposten
Dagsavisen
Klassekampen
VG
Loading ...
