Den är förstås en bagatell – med en historia som inte har många kopplingar till vardaglig logik. Gioachino Rossinis komiska opera Greve Ory, med urpremiär 1828, är en champagnekork som smäller i väg vid ena örat, vätska som fräser till vid det andra och egentligen inte så mycket därefter.
Pilska män som klär ut sig till nunnor för att kunna belägra ett gäng gräsänkor i ett slott – där är den dramatiska essensen. Knappast vare sig nutida brännstoff eller ett under av fräschör.
Sveriges Radio direktsände premiären från Malmö opera, och fråga är väl om de som lyssnade men inte såg missade så mycket. Visst, scenens uppbyggnad likt ett stort labyrintspel med kula och sluttande plan är grafiskt snyggt. Och titelkaraktärens entré från ovan med hoppressade handflator, skenheligt frälsarleende och luddiga änglavingar adderar komiska kvacksalverikvaliteter (ett grepp som regissören Linda Mallik passar på att återanvända i andra akten när det är dags för de falska nunnorna att nedstiga i slottet).
För fastän kostymernas och ljusets färgskalor förenas i såväl klädsamt trädgårdsgrönt som blodröda draperingar, så handlar det mycket om stillastående sångövningar. Speciellt under de rutinmässiga refrängrepriserna (där solisterna ges möjlighet att flika in lite extra drillar).
I den här operans medeltida korstågsverklighet frodas frisinnet kors och tvärs i lika delar bland män och kvinnor: Om bara chansen bjuds så verkar det släppas till i varje buske. Alltså är det lika gott att lämna den fåniga intrigen därhän och i stället lyssna – för det är i ljudbilden som det verkligen händer saker.
Den internationellt präglade rollistan radar upp strupar ur vilka tonerna knattras fram som kolsyra, kanske främst ur koloratursopranen Erika Miklósas Grevinnan Adèle, som tenoren Leonardo Ferrandos Greve Ory – en Jesusgestalt med Casanovaambitioner – lustar efter till varje pris. Rival är hans brynjeförsedde page Isolier, i mezzosopranen Ketevan Kemoklidzes gestalt.
På den humoristiska flanken gör svenske basen Lars Arvidson en styv insats som Orys informator med sin galna professor-frilla. Hans introducerande aria utspelas för övrig på den lilla upphissade scenen framför orkesterdiket, ett smart sätt att variera synfältet och skapa en närmast kammarmusikalisk närhet till publiken.
Samtidigt nere i diket ser dirigenten Tobias Ringborg till att maxa Malmö operaorkesters förmåga – han hittar precis rätt understöd för sångarna och kören.
Varför sätts en opera som Greve Ory upp just nu? Det är i och för sig en fråga som alltid bör ställas när klassiska verk återuppsätts, men kanske blir frågan än mer relevant i en föreställning av det här slaget.
Bortsett från det uppenbara musikaliska och vokala godiset, bör även en bel canto-miljö av finaste snitt stadgas upp av någon samtida twist. Den twisten uteblir på Malmöoperan.
Loading ...
