Det börjar med Mozart som gossopran. I en rörande scen lägger han sig själv till vila i ett dockteatersceneri. Kronologiska speglingar, begynnelsen i slutet och slutet i begynnelsen, präglar Bogdan Szybers och Carina Reichs försök att göra scenkonst av Wolfgang Amadeus Mozarts Requiem.
Jag skriver försöker, för jag är inte säker på att Göteborgsoperans djärva projekt fullt ut bildar en helhet. Intuition är mera Reichs och Szybers kännemärke än logisk konsekvens, och det mäktiga anslaget är det sannerligen inget fel på. Som alltid hos Szyber och Reich är det visuella intrycket enastående innovativt.
Sceneriet är först en lada: en bönelokal för shakers, amerikansk puritansk gotik i grafitgrått och duvblått med andra ord. Mot slutet vänds dekoren ut och in, och bildar istället ett illustert rokokohov, med dödskallemedaljonger på väggarna. De livsbejakande shakers i mörker, det dödsmärkta hovet i ljus: kontraster som kullkastar förväntade skillnader. Och så återkommer dockteatern, nu i full skala, som en av Jerzy Grotowski inspirerad anatomisk teater med kören som publik, där den döende Mozart lägger sig i ett skärande vitt ljus. Lux aeterna: Linus Fellboms ljusdesign är som alltid mästerlig.
Döden är både livets början och dess slut, tiden är utmätt. Men dess ofrånkomlighet är inte en anledning att inte leva fullt ut, i glädje. Döden personifieras av en vacker rödhårig kvinna, och vem kan frukta den i en sådan gestalt.
Problemet är kombinationen med Jorma Elos koreografi, både abstrakt och eklektisk. I grunden är den geometrisk, med positioner och handrörelser som tycks räkna in själarna, eller mäta ut livets höjd, djup och längd, men som också återspeglar den katolska ritualens korstecken och välsignelser. Till detta kommer avsnitt med klassiska balettrörelser och partier som verkar inspirerade av indisk tempeldans. De blir som levande tablåer eller skulpturer.
Sammantaget med musiken, kören som mestadels befinner sig på scen samt fyra solister, blir det helt enkelt några genreuttryck för mycket. Bilderna och musiken konkurrerar, samverkar inte. Vilket förstås kan vara en poäng, om man är ute efter kontrastverkan.
Denna dödsmässa är varken morbid eller dyster utan vacker och bitvis storslagen. Kanske vill den lite för mycket och har en splittrad estetik, men den är oavbrutet fascinerande.
Loading ...
