Efter Raoul har premiär efter att märkesåret till Raoul Wallenbergs ära precis avslutats. Det finns en poäng med det. Föreställningen formligen skriker efter en fortsättning. Wallenbergs gärning får inte sluta beröra oss och soulklassikern Don’t leave me this way hänger som en uppmaning i luften när den avslutar föreställningen.
Det är en multimediaföreställning i ordets rätta bemärkelse. Skådespelarna Henrik Dahl och Francoise Fournier är ständigt ackompanjerade av bilder projicerade på en skärm i scenens fond. Här varvas långa informationstexter med fakta om kriget, abstrakta mönster som minner om hakkors och intervjuer med allt från Wallenbergs medarbetare till samtida ryska historieforskare.
När det dåtida Sverige beskrivs som ett spionnäste domineras duken istället av den till Bondfilmssoundtrack erotiskt dansande Francoise Fournier. Jenny Nörbecks text blandar på liknande sätt historiska fakta och kvardröjande frågor med mer uppluckrade partier där ord upprepas och säger emot varandra. Det blir lite riktningslöst. Kanske handlar det om en uppgivenhet inför ett öde som aldrig till fullo retts ut. Vem var egentligen Wallenberg och vad hände efter att han fängslats av Röda armén?
I föreställningens mitt drar skådespelarna ut två svarta sopsäckar med remsor från en dokumentförstörare på scen. I dessa spillror tumlar de sedan runt i omgångar. Finns kanske svaret på de frågor som omger Wallenbergs öde här? Henrik Dahl och Francoise Fournier arbetar frenetiskt för att skapa dramatisk stuns i det myckna utbudet av röster och media. Stundtals når de fram.
I samtidsreferenserna bränner det plötsligt till. Som i kopplingarna till Dawit Isaaks öde och projektionerna av människor på en välkänd shoppinggata i Stockholm där en knäböjande gestalt skymtas bland de framskyndande konsumenterna. Eller när Dahl anmärker på det missklädsamma i att Fournier uttalar Ungern så att det låter som ugnen. Föreställningen hade mått bra av lite mer galghumor och självdistans av den varan.
Loading ...
