Fru Markurell är regissören Thomas Sundströms bearbetning av Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping från 1919. Sandström gjorde förra året succé med farsen Rampfeber (se Nummers recension.) Nu tar han ett helhetsgrepp på Bergmans magnum opus och står, med den äran, för både dramatisering, regi, musikval och scenografi.
Scenografin är minimalistisk; ett kalt träd, en utemöbel i snirkligt gjutjärn och ett brunt kassaskåp. Både golv och väggar är brunbetsade plankor. Det är på denna scen Fru Markurell (Lena Bogegård), som har fått en mer framskjuten roll än i romanen, gör entré genom en av flera lönndörrar. Hon småpratar med publiken, lite som en konferencier.
Redan efter ett par minuter i denna välspelade föreställning kommer det första sångnumret. Den unga grevinnan Elsa (Ylva Nordin) har fått brev från inte mindre än åtta ynglingar i staden. Breven öppnades av en nyfiken släkting som fann dem oanständiga och beslöt att skicka iväg Elsa till en flickpension i Schweiz. Men hon kommer tillbaka…
Som Herr Markurell har Lennart Bäck, en av länsteaterns veteraner, fått något av en drömroll. Han gestaltar en bullrig, självupptagen och maktlysten ensamvarg. Spelstilen är väldigt fysisk – han frustar och knäar och vankar fram över scengolvet på ett sätt som för tankarna till John Cleese i högform. Men det är inte fråga om buskis, även om det ibland blir väldigt dråpligt. Nej, Herr Markurell är framför allt en trasig, ångestriden människa som försöker dölja sig bakom masken av skicklig affärsman. Den enda kärlek han hyser är till Johan (Vilhelm Blomgren), eller gossen, som sonen alltid kallas. Redan tidigt får vi antydningar om att han inte är far till barnet.
Erik Skagerfält och Lars-Olof Annell står för föreställningens avskalade brunnsmusik och spelar också två av pjäsens mest komiska figurer, rektorn och lektor Barfoth.
Överlag är samtliga skådespelarinsatser helgjutna; debutanten Ingrid Wahlgren som Fröken Rüttenschöld, Bengt-Åke Rundqvist som på riktigt bred gotländska gör ”skvallerkärringen” perukmakare Ström, Lars Osterman som både spelar den obehaglige häradshövdingen samt den komiske professorn i naturkunskap. Och sist men inte minst pjäsens abiturienter – Jakob Hellgrens buttre Louis de Lorche och Vilhelm Blomgren – gossen – som inte bara gestaltar Herr Markurells son utan också står för solosången i förställningens musikaliska crescendo.
Originaltexten har många mörka undertoner; vem vill bli sviken, vem vill bli baktalad, vem vill svindlad? Trots sin daterade och inkrökta småstadsmiljö känns Fru Markurell aldrig mossig. Att länsteaterns ensemble kan få ett hundra år gammalt drama att leva och beröra än idag är skickligt. De klarar sin examen galant.
Loading ...
