Tragikomiken är en prekär konstart. Minst sagt. Ett ögonblick av nyansfattigt skådespeleri, några taffligt tecknade karaktärer eller en plump passage och publiken står oförstående inför varför det tidigare gapskrattet plötsligt övergår i svartaste gravallvar.
En pärla däremot inom det tragikomiska berättandet är August Strindbergs Fordringsägare från 1888; triangeldramat mellan exmaken Gustav, hans tidigare hustru Tekla och hennes nuvarande make Adolf, som författaren själv uttryckligen kallade för en tragi-komedi.
Både tragiken och komiken finns där i Linus Fellboms uppsättning av Fordringsägare även om Fellbom huvudsakligen tagit fasta på komiken i Strindbergs drama. I alla fall till en början.
Pjäsens inledande envig mellan Teklas man Adolf, spelad av en lysande Jens Ohlin som med sin yviga kalufs dessutom är slående lik en ung August Strindberg, och exmaken Gustaf (Hannes Meidal) är både energisk och muntert underhållande. Den jag-svage Adolf blottar sin sårade manlighet och Gustaf saltar med säker hand i såren.
Det är rappt, roligt och mycket kroppsligt berättat. Dansaren och mångsysslaren Lars Bethkes inflytande som föreställningens fysiske inspiratör syns tydligt, inte minst i Jens Ohlins fysiskt innovativa skådespeleri (hans version av fallandesot är obetalbar).
Emellanåt blir det dock väl mycket fokus på den veke mannens alla små och stora tillkortakommanden och föreställningen tappar fart. En problematik som avhjälps i och med att Tekla (Jennie Silverhjelm) äntrar scenen.
Med sin blodfyllda levnadsglädje ger hon uppsättningen extra skjuts och ett naturligt nav. Hon ser till att de båda männen håller sig inom tragikomikens rågångar; vi förstår plötsligt Adolfs och Gustavs fascination för Tekla. Pjäsens egentliga motor – maktspelet mellan mannen och kvinnan – kommer i dagen.
Fellboms Fordringsägare är rasande underhållande och djupt sorglig. Rörande patetisk och fantastiskt kul. Tragikomedi när den är som bäst helt enkelt.
Loading ...
