Egentligen är själva grundidén ganska enkel. Ge alla som sitter i publiken varsin tjock bunt med manuskort och låt sedan ljus- och ljussättningen delvis styras av två små vita möss rörelser över olika sensorer. Men då gäller det verkligen att det uppstår ett samspel mellan de komplicerade sannolikhetsberäkningarna, den kalkylerade slumpen och publikens vilja, eller kanske snarare förmåga, att kommunicera tillsammans för att Grow in the dark ska fungera i praktiken.
Så ser alltså förutsättningarna ut när jag, tillsammans med en handfull skara medmänniskor, ska se eller om man så vill delta i Peder Bjurmans och Leif Jordanssons interaktiva föreställning Grow in the dark. I ett stämningsfullt ljussatt scenrum väljer jag sedan en plats innan jag slår mig ner i en av de vita plaststolarna.
På det översta kortet i bunten, som vi alla i publiken har i våra händer står det: ”Grow in the dark – Ett sällskapspel”. På nästa kort finns några kortfattade instruktioner: ”Läs replikerna på korten högt och om du inte hinner med hoppa över och gå vidare.” Dessutom finns det kort med rörelseinriktade uppmaningar som ”förtvivla”, ”vanka omkring” eller ”gå långsamt”. Från att först ha talat i mun på varandra inordnar vi oss förvånansvärt snabbt in i den tänkta strukturen och snart väntar vi snällt in ett passande tillfälle för vår nästa replik. Detta ackompanjerat av Leif Jordanssons ljudslingor, som bidrar till en ombonad och cool miljö.
Sättet att på det här sättet låta både slumpens och åskådarnas aktiva deltagande vara meningsskapande och helt avgörande för hur själva föreställningen genomförs är onekligen tilltalande. Jag tycker om det anspråkslösa tilltalet, att föreställningen inte är inpackad i något kompendium. Det hela kan förstås även ses som en ganska avslappnad och trivsam övning i gruppdynamik.
Loading ...
